en man sitter på en mossbeklädd stentrappa
lycklig men
mycket försjunken
i hur det nu var
medan vårsolen rycker honom i hatten

bortifrån husen
hörs människor räkna varandra
likt gruskorn i skorna
genom vänligt klingande dörrar

och längs stentrappan ner och upp
rusar små gnomer
eller möjligen alver
nyss oförmärkta
snart alltmer oförskräckta

en dag som nog inte finns
mellan mars och februari

visar de sig vara varianter
av mannen själv
vissa trettio år yngre
andra århundraden äldre

och löven ligger än så länge
kvar på marken

ur västfickorna plockar den sittande fram
några kort åt gången
som han räcker till de förbi-ilande
glatt men
ohyggligt grunnande

försvinner mannens ofärdiga frågor
i underjorden
kommer nedhoppande från vårhimlen
som bekanta svar

t ex tia i löv
elva i bjällror
nolla i hjärtat
eller kanalje i ekollon

den tyska leken
formgiven av en italienare
har namn på både
franska och brittiska

gnomerna gnolar
på oändliga instrumentala rockstycken
likt gammal vårsol
känner mannen igen
den smältande Snow Goose med Camel
men snart i stan
blir det på tok
för många varelser att hålla
rätt i handen på
proppfull av inspiration men
hemskt trött
plockar mannen ihop sig i sin ryggsäck
och cyklar hem