I min gråt, i min ensamhet var du alldeles nära.
Kunde höra ditt hjärta slå, känna din hud mot min, men du var ändå inte där. 
Kunde se din blick riktad mot fjärran, du såg över mig, förbi mig. 
Jag skrek förtvivlat och det var som om min röst var ljudlös. 
Du lämnade mig i min gråt och i min ensamhet. 
Det mörka, svarta, var min egen sorg.
Det avskalade nakna blottades och du vände dig bort. 
Kunde se dig gå, se din väg, där jag inte fanns bredvid. 
Sprang efter, snubblade, bad om din hand.
Snälla hjälp mig upp. 
Men din blick var riktad i fjärran, du såg inte mig, du såg förbi mig.
Fast besluten i dina steg.

Att gå vidare.
Det var din önskan. 
Detta var inte värt din tid, inte värt din omtanke, inte värt din tröst. 

Jag var inte värd. 

Tomma ord ut i luften, utan känsla utan värme. 
Orden frös till is på väg mot mig och de nådde aldrig fram. 
Du försökte formulera dem så att de skulle smälta och värma,
men den isande kylan höll i ett stadigt grepp sig kvar.

Runt oss, med oss, i oss. 

Kanske var det meningen att jag skulle stanna kvar  i vintern.
Det var vad du ville. 
Men när jag höll på att frysa ihjäl kunde du inte värma. 

Du lämnade mig då. 


Din blick var riktad i fjärran, du såg inte mig, du såg förbi mig.
Fast besluten i dina steg.
Du gick vidare i rask takt och såg dig aldrig om. 
Ville aldrig se förödelsen. 

Du lämnade mig att dö i vår kyla.