Det var en vanlig söndagskväll, jag och Lennart skulle ha filmkväll tillsammans och jag hade dukat upp med ostkrokar, salta pinnar och gammal hederlig bordsdricka, det skulle bli så trevligt.
Det var någon sådan där äventyrsfilm som stundtals var mycket spännande. I mitten av filmen händer dock något oerhört oväntat. Lennart förflyttar sin hand och tar anspråk på mitt lår, hans klibbiga handflata värmer genom mina jeansbyxor och jag vet inte hur jag ska hantera situationen.
Det går några minuter som vi bara sitter sådär innan jag sneglar lite åt min kamrats håll.
"Näedu Lennart, så här kan vi inte ha det!"
Hans anlete blir nästan omedelbart ledsamt och modstulen sjunker han samman och jag tycker oerhört synd om honom, men han tar inte bort sin hand.
Vi ser några scener ur äventyret på teven och av sympati placerar jag också min varma, klibbiga handflata på Lennarts lår, strax ovanför knäskålen.
Det är en väldigt märklig känsla där vi sitter, två män som rår om varandra på något sätt, vänskaplig tvåsamhet med gott tilltugg på bordet.
Eftertexterna rullar förbi och det var allt som allt en sevärd historia, vi sitter kvar med våra händer på varandra när skärmen blivit svart, det kanske går en kvart i tystnad.
"Nämen du Lennart, ska vi kanske nöja oss för idag"