Den där tanken om.
Att få gå bredvid.
Stilla känna handen mot kinden
lämna bort det som kallas förklaringar men som mest är kosmetika
för att dölja

den avgrund som är oförmågan att förstå
det där hur en vanlig dag skulle sättas samman.



Hur skulle ett jag som har så många förklaringar
så kloka vetskaper
och en sådan övertygande stämma kunna vara så fullkomligt hjälplös?

Nej.
Vi ställer oss på henne med hela tyngden av allt det förakt som kan frambringas vid uppenbarelsen av den vidrighet som kallas "fullkomligt beroende" utan den viktiga ingrediens som stavas "obegåvad"

Och hittar ett sätt att tala om vandringen
så att allt det där beroendet liksom suddas ut.
Så att man ska se begåvningen som en sorts utstuderad överlägsenhet.
Och glömmer det vidrörda

Det som oseende ser ut över dagen utan att förstå.

Men hon går bakom mig. Håller sin hand över min och lyfter mig över trottoarkanten.
Vi talar inte ens samma språk.
Men idag har hon mitt liv i sina händer.
Och jag tror hennes ord när hon säger att hon inte lämnar mig.
Hon har sett det ord inte kan berätta men hon säger det ändå. Det där att hon vet att jag måste äta.

Och att timmarna och minuterna behöver färger.
Hon tar min hand i sin och följer konturerna av dagen. Delar mitt bröd och berättar om allt det där vi ska göra.
Sedan ber hon mig.

Som en bön ber hon mig.

Nog är det skamligt att inte förstå ansikten. Att tappa ordningar och aldrig veta om våren kommer efter sommaren eller mitt i vintern.
Jo nog kan man låtsas att det är en lek.
För att överleva.

Men sanningen är så uppenbar.
Skammen
den där att vara så fullkomligt beroende.

.....