"För det första så tycker jag att allt är åt arslet i dag...annat var det på min tid när det var ordning och reda och folk var som folk och inte som galna djur...och politiken är åt helvete och hälsan var bättre och kvinnorna kunde kyssas och var inte rädda för att visa benen under sina mjuka sköna kjolar och det här med data eller vad det heter begriper jag inte ett smack av och inte kan man gå till posten längre och flörta med en fröken och snacka lite skit utan att det ska ta hus i helvete och potatis och jordgubbar och långfil har ju blivit så in i helskotta dyrt och bilarna går ju inte ens sönder längre och folk beter sig verkligen som svin och ingen sköter om vare sig barn eller reparationer så allt bara faller men tack och lov så har de korsorden i Allers kvar och begravningar finns det ju ännu att glädjas åt och pappa var nog rätt grym på det sättet att man fick nog inte göra så värst mycket innan han gav en på skann och jag ångrar nog de gånger jag slagit och skrikit och inte kunnat göra det jag velat utan gjort det jag inte velat och mat med sås och kött och potatis och lingonsylt smakar nog ännu så gott och nu har jag levt färdigt och inte vet jag vad det blev av det hela till slut nu när inte benen bär och jag inte hör ett knyst så jag kanske aldrig nånsin egentligen har vetat vem jag är eller nåt annat heller och det har väl funnits dagar man minns och de tar jag med mig...det blev nog mest skit å mej".



Synd du inte är med längre farsan. Ibland dyker bara tanken upp att du ringer nog snart. Du kanske inte var världens häftigaste pappa men det var inget jag behövde...du blev ändå bättre och bättre med åren. Det är nåt jag ofta tänker på. För många är det tvärtom. Det går bara utför. Jag undrar ibland hur du gjorde för att bli så gammal. Mamma tog nog emot en hel del från dig. Ni var ett par i över 60 år.

Jag har ofta varit bitter på dig eftersom du inte lekte med mig som jag ville och du gjorde så lite saker med mig. Du kunde inte riktigt uppmuntra eller stödja mig. Jag har varit mycket ensam...känt mig ensam och känner mig ännu trots att jag har familj. Kan du fatta det ?

Ändå längtar jag efter dig ibland...eller kanske just därför. Inte vet jag. För varje år som går tycker jag att jag vet mindre och mindre. Ska det vara så pappa ?

Ibland känns det som att jag inte orkar kämpa längre. Vad ska jag tänka på då ? På dig kanske.

Jag ska inte störa dig längre...sov vidare du. Var du nu är. Jag tror du kan vara glad i din grav för det här som pågår i dag är i det närmaste obeskrivligt. Du med dina starka känslor och jättehänder och goa kramar...ja du skulle inte stå ut en dag. Skulle du det ?

Jag tycker som du...det mesta är åt arslet nu. Jag skriver för att överleva. Har du hört nåt så dumt ?

kram

Gunnar