dag etthundratvå



kära dagbok,
jag säger att jag vägrar, men gör det i alla fall. drar axelbandet över och håller pekfingret, sluter ögonen innan jag träffar. flimrar. är det gud som sörjer när det stänker eller är allting bara ofrånkomligt? jag undrar hur det känns för dem på andra sidan, och jag undrar hur man kan fortsätta leva när man är död innanför.



det finns nog inte något som kallas rättvisa. men jag hade blivit en duktig advokat.











dag etthundratre



jag mördade någon idag igen. sköt. det kändes lite sårigt, lite kvalmigt,

sved till.
jag slog mig själv på benet sen, hårt, för att straffa. men det lindrade inte. min bror sa alltid att man ska inte göra vad man inte tror och jag har svikit honom tusen ögonblick om dagen. en stor klump bor i min mage, och jag undrar vilket som var värst. att skjuta någons bror eller saknaden av sin egen.



förut gjorde det ont att skrapa huden på knäna.
nu finns den känslan inte kvar i minnet.











dag etthundrafyra



jag ska sluta kämpa emot idag. och jag ska sluta tala för ingenting jag säger leder någonvart. jag tror jag handlar väldigt olydigt för att vara barn, eller är man barn när man är fjorton? jag vet inte, men det är en mörk dimma över himlen och jag undrar om livet döms i gjorda eller ogjorda akter.

min brors skinn har krympt och det lukar illa överallt där mina limmade sulor sätter ner.



jag ångrar jag inte sa att jag älskar, när han försvann.











dag etthundrafem



dag etthundrafem fanns aldrig. eller så var den
igår. eller imorgon, jag har tappat räkningen.











dag etthundrasex



hur kan någon ha frätande ögon som etsar i en ryggrad, som bränner fast jag vet han inte står bakom. hur kan jag ha samvete att finnas när ingenting jag gör är riktigt. det skaver en oro under skinnet som söndrar, och ibland knöt djävulen sig fast i min bröstkorg och det känns ganska kallt.








vapnen är som att bära underjorden ovanför, jag har blåsor i mina handflator som spricker varje gång de knips. min kropp är ganska ihålig och det är svårt att ersätta vad som aldrig funnits, vad som aldrig varit här.
all den längtan jag gick och sparade på är ändå tyngst.


jag blir nog ensam väldigt snart.











dag etthundrasju



det föll en låga när jag grät i tältet inatt och jag försökte snörvla ohörbart, men snoret satte sig i halsgropen och flagades och jag hoppades mest på att kvävas där. det sades man inte bör hålla sårnad naken och det sägs att man ska alltid känna hoppet, men jag lyder inte längre aforismer för jag har ganska svårt att känna något alls numera och jag skulle hellre lämna jorden


än vara här.
här fanns ingen framtid och ingen vet hur att backa tillbaka, eller rymma annanstans. och så får jag, kanske, träffa min bror igen

då, i himlen.



kommer rebellerna åter, låter jag dem
döda mig











dag etthundraåtta