Så stod han där, giganten. Han som fått namnet Goliat. Redan som barn såg man, att han skulle bli stor.
Nu var han grotesk. De där händerna, Han kunde greppa kring en människa med en enda hand. Och fötterna.
Som om man tagit trädstammar och sirat ut det man kanske kunde kalla tår men som mest såg ut som vridna rötter.

Som liten hade han varit snäll. Ja nästan foglig. Lite bakom, lite efter sig. Men snäll.
Men så kom han i den ålder då pojkar blir män. Hans panna grovnade och näsan växte liksom för att bevisa mandomen.
Då blev han också butter. Ville ha det han tänkte på. Flickor och porlande vin.
Och så ville han det han inte kunde.

För det var så med Goliat, att han inte kunde.
Ingen visste det, men sanningen var, att hans jättelika kroppshydda hade givits honom i en märklig gåva från Gud. Inplanterad i hans huvud, i hans innersta organ fanns en variation som gav honom detta stora.
Men tog ifrån honom det människor helst av allt vill nå.
Lyckan.
Extasen
och den fullkomliga orgasmen.


Och nu stod en liten pojke framför honom.
En som hävdade sin manliga makt mot Goliats groteska storlek.
Utmanade
och hotade extasen.
Jo, den lille mannen, pojkvaskern kunde något han själv kämpat i åratal för att uppnå.
Nu skulle han dö. Ingen skulle ta makten från Goliat. Ingen skulle avslöja hans svaghet och ingen skulle någonsin triumfera i hans närhet!

Men David hade sett. Han hade redan sett.
Den store giganten såg inget annat än det uppenbara. Allt som låg en liten aning vid sidan om fanns liksom inte.
Som om någon satt honom i ett rör. Eller i en korridor.

Jo, idag vet vi, att människor som ser ut som Goliat har en hypofys som växt över sina bräddar och lagt sig som en böld över de vindlingar där synen har sitt ursprung. Så att vinklar och vyer förändras för den som använder synen mer än hörseln.

Men Goliat visste inget om hypofyser.
Nej, det visste väl inte David heller, men han såg hur det var. Hur det stod till med den store mannen.
Och valde sitt vapen med omsorg.

En ränsel. Som en tygkasse med ett rep knutet i ena änden. Några stenar från bäcken, flata, nästan vassa i kanten.
Och modet att komma nära den vredgande Jätten.

Jo det var enkelt.
Enklare än någon kunnat ana.

Ett enda välriktat slungande kast och Goliat ramlade till marken.
Som ett intet.

Ja som en fladdrande ljuslåga i vinden
låg han där mörknad
men i frid.

Kanske stenarna öppnade hans ögon.
La dem till rätta för himlens syner
och följde bergens konturer
ett andetag
och ett till



Måhända de stentavlor Mose krossat mot marken hade hamnat i bäckfåran
och vattnet som slipat dem
så att den grav Goliat skulle vila i kunde förseglas
med lagens sigill
till den yttersta dagen
den sista