Då ögonen bara vill blunda,
ansiktet lika stelt som om det
vore sten.

Kroppens tyngd sänder sorg
från hjärtats djupa rum, då
hårda tider nalkats.

Ur ett sken öppnar mina
ögon sig, likt ett tecken
dina små ord, "Vad fint."

Du läser, ger gensvar då
orden flödar.
Samma stad, liknande
historia, minnen vi dela
efter bara några få brev.

Ler, skrattar innan
mitt lyckotjut ljuder.
Rösten lika mjuk, lika
glad som den poet
du vill va.

Dina tunga sinnen mina
minnen kan bringa stor
känsla, dina tårar, likt
små diamanter
får outgrundliga svar
då du vågar dela
med sig.

En sång två hjärtan
lyssnar till, toner vi
aldrig hört. Strofer
i dur, melodi i ur,
då läkningen kan våga
locka till kur.

Selma Lagerlöf på
museet visas, likaså
ute vid sundet. Småler
då mina förnimmelser
skapade fnitter över allt
där jag gått.

Mirakel
skapas då under vågar upplevas.
Mirakel
skedde den stund du fann mig,
då jag vågade se och uppleva
din person.

Likt det solljus du möter mitt leende,
skrattar så ljudet når höjder.
Tidlösa möten, tidlösa zoner,
kravlös vänskap vi nu skapar.