Vandraren alltid ensam,
utan någon själ att
söka tröst hos, vandraren
fångas upp då skuggorna
leker tomma spel.

Stigen lika snårig, enslig
utan något slut, orden tycks
försvinna, då harmlösa förslag
aldrig når hjärtat i desperationens
sinnen.

Tomt löfte stänger vandrarens drömmar,
tomt ord fyller ingången till vargens
ylande, då nattens skuggor sjunger
sorgsna visor.

En dag vandraren fångas upp av
en virvelvind, slungas iväg då
strömmar lockar hans vemodiga
själ mot nya mål.

Landet vandraren hamnar i omvandlar
honom till den ljuva skönhet han egentligen
är, hjärta, själ och kropp
samlas i en gemensam anda.
Tidlösa zoner öppnar vandrarens ögon
där hans nya liv kan börja.

Under en kall bro kan man finna
en ensam man, där skorna är
trasiga, en sula saknas, jackan lika
trasig som själen varit.
Ingen saknar mannen, då han läggs
på en kyrkogård utan namn.
Det enda som står är
Här vilar vandraren utan namn.

Långt bortom allt lever mannen i en
god symbios bland goda själar.
Hans hjärta skrattar ljuvligt.

Hör du en man skratta, så kan det vara en
vandrare, som nått sitt samarkand.