Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tack, men jag tar bussen!

Kollegan frågar om vi skall ha sällskap en bit eftersom vi bägge bor söderut. Vad hon menar är att vi skall åka tunnelbanan tillsammans några stationer. Trots trevligt sällskap tackar jag oftast nej och beger mig mot treans buss istället.

Det är något med tunnelbanan som jag har mycket svårt för. Kanske är det känslan att veta att vi åker omkring där i smala tunnlar långt ner i underjorden. Vad vet vi egentligen om vad som finns därnere? Människor är inte gjorda för att vara i underjorden, de är gjorda för ljus och vidder, utsikter, en horisont att vila ögonen på.

Tar jag istället trean från Tegelbacken söderut åker vi först igenom Gamla Stan där vi anar smala brinkar klädda med kullersten. Närmare slussen växer Söders höjder fram. Solen går ner över Södermälarstrand och husen lyser upp i ett ljus som värmer även en frusen vintersjäl. Bussen klättrar sedan vidare uppför Katarinavägen och längst däruppe kan vi se praktiskt taget hela staden. Vattnet glittrar mellan oss och Djurgården och låter du blicken leta sig ännu lite längre bort kan man ana skärgården med sina kobbar och skär
Den smala Renstiernas gata för oss genom en del av Sofo (förkortning för området Söder om Folkungagatan) med små butiker och restauranger. Vi åker förbi strax utanför Vita Bergsparken och svänger in på Ringvägen. Nu är jag nästan hemma.

Jodå, jag följer med kollegan ibland. Ner i det underjordiska mörkret som är så människofientligt. När jag åker tunnelbanan brukar jag studera mina medresenärer. De har ofta en bister missmodig uppsyn med en, kanske inte död, men en slags fjärmad blick. Det finns ju ändå inget att se därnere.
Men vi vet ju inte vad som finns där egentligen. Kanske finns det underjordiska jordormar som förväxlar det ringlande tåget med någon av dem själva och därför låter oss vara? Kanske finns det orcher bara lite lite djupare ner under oss. Orcher som trummar när vi åker förbi men tåget skramlar för mycket för att du skall kunna höra dem. Kanske förväxlar jag en fjärmad blick med en rädd blick eftersom människor känner orchernas närvaro på andra vis. Du kanske trodde att den där obehagliga lukten kom från dina medresenärer men det skall du inte vara så säker på.

Det händer att tåget stannar långt därnere i underjorden. Det händer också, fast mycket sällan att motorerna stannar och det blir alldeles tyst. Detta är enda gången som du kan lyssna efter deras dova trummande.

Hör du dem?




Övriga genrer av Lena Krantz VIP
Läst 969 gånger och applåderad av 7 personer
Utvald text
Publicerad 2012-03-13 21:20



Bookmark and Share


  Lars Hedlin
En bra skriven text!
2012-11-25

    ej medlem längre
en fin text och härlig reseskildring - kan nog hålla med dig om det där med underjorden men likväl är jag där
2012-03-15

  Aisha VIP
gillar den här texten...
kul och intressant!

jag älskar att åka tunnelbana...speciellt i Berlin och London......det är en så speciell känsla och fort går det...
2012-03-15

  lodjuret/seglare VIP
För att utjämna rädslan för orcher hos medresenärerna är det en god sak att på ett avkopplande sätt inleda en konversation med någon av dessa fjärrsynta varelser. Får du bara in en fot i örat på någon av dem så slappnar närmiljöns allra mest indignerat trötta medborgare av och isen knäpper litet tyst sådär bland prasslet av tidningar och 'mumlet' i mobilerna. Det är för att bryta isen som du bör ta kontakt och att prata om finns det ju alltid. 'Har du hört det senaste från Japan?' Eller 'Nu har nog våren kommit för att stanna', 'Våren kommer tidigt till Marseille', 'Du må tro vilken duktig dotter jag har, hon bla bla bla... förstår du, bla bla bla' et cetera. Det är mye lättare att slå sig i slang med en människa man ändå har plytet vänt mot. Annat är det på bussen. Varje gång du sitter framför mig, känner jag mig rätt bakom...
2012-03-14
  > Nästa text
< Föregående

Lena Krantz
Lena Krantz VIP