Nog lär det ha smärtat dig, pappa,
att möta en upprorisk vrede,
förmätna små ord om att veta,
en högre och sannare väg.

Du fick ingen chans ens att höra
min själs tunga börda av frågor,
jag trodde du skulle förringa
och rädslan fick binda mig stum.

Min trotsiga blick fick du bära,
när längtan förtroende väntat.
Nog gjorde jag dig illa, kära,
i kampen för självständighet.

Det var ingen kärlek i detta,
men hänsynslös längtan till Livet,
som drev mig att hårdhänt förneka
mitt jordiska, timliga arv.

Och pappa, jag vill du ska veta,
den frihet du gav mig trots sveket
är djupast kärlek gudomlig,
som uppmuntrat till evig frid.