Det var en gång en sång så skön
ärlan flög lätt över ön
Upp och ner och ner och upp
Hon drillade i viga gupp

Då med väldig vinge slog
en kritvit drottning an sin skog
Smäcker hals och prålig byst
ner mot ytan som vill bli kysst

Granar böljade i mjuka sjok
under himlens glansblå dok
men i klippans mörka vrå
väntade en silvergrå…

Rörelsen som arsenik
sprider rök runt nya lik
Svanens saga den tog slut
ingen lättnad sipprar ut.

Natten kom och nästa dag
Hjärtat bultade förutan slag
Lungan svart och gallan vit
Inget syre når mer dit.

Var det inte mer ändå?
En knölsvan under isen blå,
knuten hals och plockad bak
vittnar om ett trasigt vrak.

Vad lär hon oss så, denna dam
vars skönhet väckte öns enda gam
Om vägen bort är alltför lång
lyfter inte ens den tyngsta sång.

Men ovan isen i sin skrud
vickar baken på en brud
som aldrig ger mer än hon får
och trotsigt lever över alla år.