Solnedgång över livet.
I skymningsstunden
jag ber dig min vän
du behöver inte berätta hela sanningen
jag anar den redan.

Du behöver inte ta mig till havet
för att fukta mina läppar.
Du behöver inte kunna visa mig hela himlen
när jag frågar om gryningsljuset.

Såsom sommarvinden för med sig
en bris från havet.
Såsom den nya dagen
sakta torkar de daggvåta bladen
så ska du komma till mig.

Med en liten glimt,
en liten aning
och en liten bit i taget.

Ingen vet de rätta svaren
och jag behöver inga fina ord.
Glöm din känsla av otillräcklighet.

Ta min trötta hand i din
varsamt och stilla.
Möt mig vid vägskälet och vandra med mig.
Se mig som den jag är.

När jag sedan möter havet,
när jag lättar ankaret mot soluppgången
torka då ovisshetens tår från min kind
och bara håll min hand i din.