Det finns mer att säga om små flickor som troskyldigt tittar genom en liten dörrspringa.
Där ute är hallen och sedan köket.
Köksbordets alla hemligheter avhandlade med ord hon egentligen inte borde förstå men som etsat sig in, ärgat sig fast. Hon tror det är i hjärtat men kanske är det bara en illusion.

Orden heter alla sina namn.
Sådant som förbannelse och övergång. Några stavas som de låter, det där ensam och utanför. Andra har ljud utan motsvarighet. Det är sådant som kärlek och själv.
Men det viktigaste som sägs har inga bokstäver.
Det är tystnader, skurna i ornament och övertäckta med artiga leenden.
Sådant hon ser genom den lilla, lilla dörrspringan.
Ingen ser henne där hon står.

Sedan hör hon annat.
Bekymmersorden om skolans rapporteringssystem. Nyheterna som heter Palme och Sträng.
Men ett annat sträng än den som sjunger på en gitarr och verkligen inte någon av de fyra på fiolen.
Det är det där med pengarna.

Hon som får en tvåkrona. Och hennes bror som får en femma.
Men hon sparar sin och ger bort den.
Alltid ger hon bort det hon sparat till den som vill ha. Hon behöver dem inte mer än till att räkna och då kan hon använda räknestickan.
Hennes pappa gav henne den och en instruktion.
Man kan se efter om allt blir rätt.
Och sedan dra ett streck under svaret som dom gör i skolan.
Hon ska gå dit nästa år.
Fast hon redan är skolmogen måste hon vänta för att det ska stå en sjua efter namnet.

Men nu står hon i dörrspringan och ser hur livet rasar ihop helt osynligt.
Kaske är det bara hon som uppfattar det.
Känner lukterna och ser rörelserna.

Men inget kan någonsin bli som det skulle varit om inte.
Och springan i dörren.

......