Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En bättre plats

De två hade bott tillsammans i hela sina liv, de hade vuxit upp under samma tak och sällan pratat med någon annan än varandra. Folk sa alltid att det var svårt att hitta skillnader i deras sätt att vara, och även om de inte kände dem tillräckligt för att bedöma sådant, så kände hon sig inte trygg med någon annan människa i hela världen.

Eftersom han höll sig inne större delen av tiden, såg folk inte mycket av honom. Hon visste hur dåligt han mådde och även om hon stod ut på ett annat sätt, kunde hon förstå honom. Han sa ofta att han skulle vilja vara på ett vackrare ställe än den hemska verkligheten som han hade fastnat i. Ibland frågade han om hon kände likadant, och hon visste aldrig vad hon skulle svara.

En dag hände det bara. Att han hade rest bort en gång för alla var ingen överraskning för henne, det hade han så många gånger sagt att han skulle göra en dag, men ändå kunde hon inte förstå, inte ta in det, det var så hemskt att det bara blev löjligt overkligt och hon stängde inne sorgen och blev än mer apatisk gentemot omvärlden. Från och med den dagen fanns bara hon, och världen bleknade till något oviktigt och overkligt. Det enda utanför huset som var värt att bry sig om var vägen till kyrkogården.

Hon tyckte om att bo så nära, då var hon aldrig långt ifrån honom hur hemskt det än kändes. Vid varje tillfälle hon fick gick hon den korta biten till hans grav och plockade tusenskönor som växte i diket vid sidan av vägen. Hon tyckte inte om rosor, de stod för något krystat och påtvingat som var långt ifrån den äkta saknad och sorg hon kände. Hon la försiktigt blommorna på graven och vände om.

När hon kom tillbaka ställde hon sig på knä bredvid sängen och strök försiktigt över halsen på gitarren som låg på golvet. Hon kunde inte spela ett enda ackord, inte sjunga en enda ren ton, men gitarren var det enda vackra som fanns kvar i det hemska huset och den var det enda som hon fortfarande tyckte om. Han brukade nästan aldrig säga något till någon annan än henne, och knappt då var han särskilt pratsam, men han tyckte mycket om att sjunga och han spelade ofta för henne. Om hon blundade kunde hon fortfarande höra hans varma, lite hesa röst i huvudet.

"I’m writing this letter and wishing you well,
Mama, we’re all going to hell."

Hon skakade av ånger, hon önskade att hon hade sagt att hon ville följa med honom till en bättre plats, där de slapp lida och plågas. Då skulle de bara ha varandra. Nu var det för sent. Insikten gjorde henne yr och rädd, skulle hon bli lämnad ensam här för alltid? Hon visste att det fanns ett sätt att få träffa honom igen, hon kunde resa samma väg och vara hos honom för all framtid, närhelst hon ville.

Hon gick sakta ut i hallen och fyllde en termos med vatten. Dörren var fortfarande öppen, hon hade inte brytt sig om att stänga den. Med lättare steg gick hon nerför backen mot kyrkogården och skyndade sig vidare med gruset krasande under sina nakna fötter. När hon var framme vid hans grav satte hon sig på huk en stund och tittade på den lilla gravstenen, men utan att tänka. Hon hade redan bestämt sig för vad hon ville göra och hur skulle några tankar kunna ändra på det nu?

De vita tabletterna som hon tog ur fickan såg små och ofarliga ut, och visade inte sin sanna natur förrän hon skruvade av locket från termosen och släppte ner dem i vattnet. De fräste och brusade, vattenytan fylldes av vitt, tunt skum och hon drack, först långsamt men sedan snabbare för att inte bli störd av oroskänslorna som höll på att virvla upp inom henne.

När termosen var tom blev hon lugn. Nu fanns det ingen återvändo längre, och när hon lät tankarna komma fram fanns det inte längre några tankar, bara ett rofyllt lugn inom henne. Hon såg återigen på graven med en omtöcknad blick och la sig på rygg bredvid den, slöt ögonen och kände hur kroppen sjönk allt djupare ner i dimman. Hon såg hans ansikte, hörde hans röst.

"Du vet inte vad du har gjort. Jag trodde att döden var vacker, men det är det hemskaste öde som kan drabba en. Du måste återvända, det är inte värt det. Jag älskar dig men jag kan inte låta dig komma hit."

Flammor omgärdade hans bleka ansikte. Hon sträckte ut en hand mot honom. Han drog henne till sig och omfamnade henne, höll henne hårt och strök henne över ryggen. Med ansiktet begravt i hans hår talade hon med bruten röst.

"Jag älskar dig också. Jag ville följa med dig. Smärtan, hettan, vilka plågor som än kan möta oss här är bättre än att bli kvar ensam i den värld vi lämnade. Och vi har inget annat val än att stå ut så länge vi kan. Så länge vi är tillsammans klarar vi allt vi någonsin kan råka ut för."


Benen vek sig under dem och de föll ihop på det glödheta stengolvet. Flammor slickade deras kroppar och de plågades, men höll fortfarande om varandra hårt.




Fri vers av Gurkmeja
Läst 155 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-03-19 23:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gurkmeja