Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En stund under stjärnorna.

Min första flytt gick till en grannstad. Det kunde lika gärna ha varit på andra sidan Vintergatan. Jag fick ett vikariat på kommunen och en pytteliten etta. Den hade inte ens kokvrå utan kokskåp. Två garderobsdörrar som man öppnade och där var diskbänk, två plattor, kylskåp, skafferi och ett par garderober.
Lägenheten låg högst upp i ett höghus och hade ingen balkong. Jag brukade ta vindsvägen upp till taket. På nätterna hände det att jag smög upp med en flaska sprit. Jag satt där ensam och drack, rökte, blickade ut över stan och drömde. Jag kände mig oerhört ensam och frossade i självömkan.
Jag tror det var nyttigt för mig. Sådana erfarenheter gör en människa ödmjuk. Ensamhet gör människor ödmjuka. Popularitet gör dem till skitstövlar. Det är i alla fall min erfarenhet.
När jag flyttade in ägde jag inte mycket. En säng, en gammal tvåsitssoffa i brun manchester och ett gammal slitet vardagsrumsbord som jag hade hittat i ett övergivet förråd. Jag köpte en gammal TV av en jobbarkompis. Den hade ratt som kanalväljare och brunt faner på sidorna. Några gröna plastmattor fick jag av morsan och naturligtvis så glömde jag inte att ta med mig min skiv- och boksamling till mitt nya hem. På väggarna hade jag planscher på rockgrupper. I ett hörn stod mitt skrivbord med mina block och pennor. När jag fick min lön så var en ny stereoanläggning det första jag köpte. Sådant var viktigt för en ung man under åttiotalet. Sedan fick jag leva på falukorv och makaroner i en månad. Det var mycket cigarretter rullade på fimpar och billiga snabbvinsatser från Ellos som aldrig hann jäsa färdigt innan de var urdruckna.


En sen kväll så fick jag med mig en flicka hem. Vi smög upp på taket och däruppe, under stjärnorna mitt under ett brinnande åttiotal så fick jag en puss.
Det var stort.
Jag var tjugo år. Min värld och hela existens var ett höghustak under universums evighet. Jag tog flickan i handen och gick fram till kanten av höghustaket. Jag var berusad. Vi tittade ut över stan. Det var en ljummen natt och jag kände hur vinden fläktade mitt hår. Om några år kommer ingen längre se stjärnorna, mina vänner kommer att bli levande begravda i ett villaområde. Tänkte jag. Och flickan som håller mig i handen kommer aldrig mer att stå vid kanten på ett höghustak och framkalla magiska känslor hos någon. Det är snart trettio år sedan jag tillbringade en sommarnatt på det där höghustaket. Jag bor inte längre kvar i samma stad. Åren har gått och magin hos det motsatta könet försvann någon gång under tidens gång. Jag kan fortfarande se stjärnorna men det finns ingen längre som har tid att titta på dem tillsammans med mig. Magin tillhör ungdomen, medelåldern äter upp våra drömmar. Ingen har längre tid med att sitta på ett hustak och titta på stjärnorna. Stjärnhimmel och hustak byts ut mot läsglasögon och innehållsförteckningen på baksidan av ett flingpaket vid ett frukostbord.
- Drick upp kaffet så att du inte kommer för sent till jobbet!

För några dagar sedan var jag på väg hem från jobbet. Jag hade jobbat övertid, det hade blivit mörkt. Jag kom gående på en cykelväg, en klocka plingade till och en cykel bromsade in alldeles intill mig. Det var en kvinna. Jag kände igen henne. Hon hade varit anställd på samma företag som mig för några år sedan. Vi blev uppsagda ungefär samtidigt och efter det försvann hon ur min bekantskapskrets. Jag minns att jag gillade henne. Jag pratade ofta med henne under lunchrasterna. Hon var från ett annat land och kände sig ofta ensam. Hon saknade sin familj, sin släkt och framför allt sin far som hade älskat henne över allt annat här på jorden. Hon var uppväxt i en stor familj, nu satt hon ensam i ett kallt land nästan ända uppe vid Nordpolen. Jag mindes att hon brukade framkalla beskyddarinstinkt hos mig. Det gjorde hon nu också. Jag tyckte inte att hon skulle cykla ensam ända hem till höghusområdet där hon bodde. Det går så mycket dårar lösa nu för tiden. Jag tog tag i hennes cykelstyre och pekade på pakethållaren
- Hoppa upp!

När jag trampade cykelvägen fram så kände jag hennes små händer runt min midja. Det var en svindlande känsla som jag hade glömt bort. En medelålders man i arbetskläder cyklar fram med en vacker kvinna på pakethållaren. Jag lovar, jag kände mig inte en dag äldre än tjugo år. När vi kom fram till hennes gårdsplan så satte vi oss på en parkbänk. Det var stjärnklart. Hon pratade. Orden forsade ur henne. Hon sade att hon kände sig ensammare än någonsin, att hon saknade sin far och om han inte hade varit så långt borta så hade hon rest iväg för att hälsa på honom.
- Men jag kommer aldrig att få råd med en sådan resa!
Jag mindes min första flytt. Det var bara till en grannstad, ändå hade jag nästan gått under av ensamhet.
Det slog mig att jag ännu en gång i mitt liv satt och tittade upp mot stjärnorna tillsammans med en vacker kvinna.
Jag buffade henne lite lätt på axeln och pekade ut en stjärna som sken ovanligt klart.
- Just nu kanske din far tittar upp mot samma stjärna och tänker på dig! Sade jag. - Längre bort än så är han inte!
Vi lever alla under samma stjärnor och just då så kände jag att hon kramade min hand lite lätt. Jag kände magin igen. Efter alla dessa år.
Efter en stund gick jag hem med en spänst i benen som det var länge sedan jag hade känt.
Jag kände mig faktiskt lycklig. En stund under stjärnorna tillsammans med en vacker kvinna. Kan något bli mer magiskt?




Fri vers av Peter Ferm
Läst 562 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2012-03-21 16:19



Bookmark and Share


  Mathias J. Rindeborn VIP
Magisk Ja! fantastiskt skrivet absolut!!
2012-03-21
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm