Att återvända
att se
livets skörhet,
solens brutna strålar
vrida sig
i människans anemi.

Tillbaka till samma plats
till samma glassplitter,
samma smutsiga drömmar
som sprider sig
längs våra frusna kroppar.
Till vår mörker,
samlat
i en droppe.

Här spökar mitt liv!
Här vilar det!
Här är det!
Här gräver livet ner sig
i outtalade sanningar.
Här frågar sig stjärnorna
vart natten tar vägen.
För du frågade faktiskt aldrig
var de mörka skuggorna
på väggen
tar vägen
när morgonen
smyger sig på.

Här är det!
Djupt under mina
upprivna naglar,
här vilar det,
under tunn,
sargad hud,
här,
krossades droppen,
mot en ny morgon,
som fortfarande
sover,
söker genom att
skända.


Gårdagen dog i natt.

Ville ej återvända.
Vi tittade uppåt
för länge



------


som om solen
inte kunde bränna.