Att så här, långt långt efteråt
Fortfarande ha en sådan sorg

Vardagen full utav tårar och gråt
Där jag sitter i min ensamhetens borg

Tjugofyra månader har passerat
Sedan du och jag blev två

Känns som tiden bara har spatserat
Allt är borta som var då

Att ha levt på ruinens brant
Utan tanke på given framtid

Stirra nedför en mörk kant
Ner mot en åldrad dåtid




När mörker och slit tär på psyke som kropp,
Är det bäst att kämpa emot, eller bör man ge opp?

Valen som tidigare vart tydliga, blir allt mer grumliga
Värderingar sen gammalt blir allt mer förskjutna
Karaktären är nästan utplånad och förbytt

Mot allt det som är nytt

Allt det

Som tvingats fram...