Känns som jag kämpar med mig själv.
Mot minnen som man vill glömma
och som vägrar försvinna.

Sakar du sa som fick mig att le,
skrattade så jag fick ont i magen.
När ingenting egentligen spelade någon roll.
Ingenting utom du.

När jag brukade vakna i natten av att du drog dig närmare mig,
handen om min midja,
hud mot hud, nära nära.

När sånger som påminde om dig fick mig att gråta.
När man kunde älska utan oro, ångest och utan tvekan.
Jag älskade dig så mycket, och det vet du.

Jag har bestämt mig för att glömma hur dina läppar smakar,
hur du luktar
och dina pussar på min hals.

Glömma dina vackra ögon,
dina händer i mina,
hur fin du var
och att jag älskade dig mycket så mycket att det gjorde ont.