Det är inte ofta jag ger uttryck för min politiska tillhörighet. Faktum är att jag inte har någon. Jag plockar från både vänster och höger.
Jag är arbetare men jag känner ingen stolthet över detta faktum. Jag hade varit stolt om jag hade sluppit att arbeta. Om jag hade blivit rik genom smarta affärer, innovation, mod och ambition.
Jag har svårt för vänsterflummerier. Politik som fullständigt saknar förankring i verkligheten tar jag avstånd ifrån.
För att inte tala om klassisk högerpolitik.
 
Det talas mycket om ungdomsarbetslösheten. Vänstern hävdar att man måste ta detta på allvar, att det är den viktigaste frågan för ungdomarna. Man ska få känslan av att ungdomar inget hellre vill än att få arbeta. Detta är naturligtvis att tillskriva Vänsterpartiets väljare en önskan och en egenskap som inte alltid stämmer, snarare tvärtom. Många ungdomar vill absolut inte jobba.
När jag var ung så var jag periodvis arbetslös. Varje gång jag blev uppsagd så jublade jag. Speciellt om det var sommar i antågande. Då gick jag alltid omvägar runt AF. Någon arbetsförmedlare kunde ju se mig från sitt fönster, springa ut på gatan, rycka in mig på kontoret och säga:
- De söker folk på Saab. Sök, annars stänger vi av dig!
På den tiden anställde de i stort sett vilka idioter som helst på Saab. Jag hade fått anställning direkt.
Nästan alla mina kompisar hamnade där. Jag lyckades faktiskt hålla mig undan Saab vilket under åttiotalet var en bedrift. Få män i min ålder som är uppväxta i Västsverige kan idag skryta med att de slapp undan Saab.

I maj månad 1983 blev jag uppsagd från ännu ett själsdödande skitjobb och var kvalificerad till a-kassa. Sommaren var på väg.
Jag var arton år.
Jag minns att jag smög in på Arbetsförmedlingen. Jag anmälde mig som arbetslös, fyllde i alla nödvändiga ansökningar och stack sedan därifrån så snabbt jag kunde utan att tala med någon förmedlare.
Jag dansade fram på gatorna.
Nu skulle jag få a-kassa och även om man inte blev rik på den så klarade man sig utmärkt. När man är ung så har man inte så höga krav. Jag fick ut drygt fyratusen kr i månaden från kassan vilket i dagens penningvärde kanske skulle bli ca åttatusen.
Jag hade det mycket bättre ställt än t ex ungdomar i min ålder som studerade eller som plockade jordgubbar eller satte plantor. Naturligtvis drömde inte jag om att få något jobb!
Alla människor är bekväma av naturen, det är jag helt övertygad om. Varför skulle jag ha närt en önskan om att få plocka jordgubbar eller sätta plantor för samma pengar som jag fick ut från a-kassan utan ansträngning? Jag hade ju varit direkt dum om jag hade tänkt: Nej, det här går inte! Det är inget kul att ägna dagarna åt att sova till lunch, snacka skit med polarna på torget och dricka hemgjort vin varenda helg. Jag tror faktiskt att jag ska be om att få sätta lite plantor istället åtta timmar om dagen för samma pengar. Ja! Varför inte?
Ja, varför skulle jag ha gjort det?
Det är inte ofta men ibland tar jag högern i försvar. De har fattat hur det är. De vet hur ungdomar ofta tänker. De är inte dummare än att de vet att människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet är bekväma. De skiter väl i jobb! Det är pengarna de är intresserade utav. Var de kommer ifrån spelar mindre roll och ju mindre man behöver jobba för dem, ju bättre är det. Jag fungerar t o m likadant idag. Skillnaden är att jag nöjer mig inte med småpengar längre. Jag jobbar för jag vill leva ett gott liv. Jag älskar pengar och allt som man kan få för dessa.
Jag vill resa utomlands ett par gånger om året.
Jag vill kunna spara pengar på banken.
Jag vill unna mig nya prylar lite då och då.
När jag var ung däremot, då var jag fullt nöjd om pengarna räckte till cigg, mat och hyran.
Hade jag varit ekonomiskt oberoende så hade jag naturligtvis inte ägnat mig åt att förminska mig själv och min tillvaro. Jag hade inte spenderat åtta timmar om dagen på en plats jag inte ville vara på och utföra sysslor jag aldrig skulle drömma om ägna mig åt på min fritid.
Detta känner Högern till. Vänstern däremot, av ren naivitet så formar de sin politik efter önskedrömmar och visst, världen hade varit en härlig plats att leva på om människor och ungdomar verkligen var på det vis som vänstern försöker att lura i oss andra. Tyvärr så har flesta ungdomar inget intresse av arbete och flit. När man är ung så har man huvudet fullt av så mycket annat. Sådant som anses vara roligt. Kan man få gå hemma och få en slant från a-kassan varje månad så applåderar man naturligtvis. Få ungdomar brister ut i sång och glädjeyttringar om de måste steka hamburgare, rensa sly, eller sälja telefonabonnemang för en usel lön.
Jag har kontakt med flera ungdomar som jobbar på hamburgerbar. De hatar allihop sitt jobb. De överlever genom att dagdrömma om hur de långsamt stryper sin chef ute i kallförrådet.
Helvete vilket motstånd han gör! Håll fast honom så att jag kan drämma skiftnyckeln i skallen på honom! Vem har snaran förresten?
Det heter att kundens vilja är lag och att kunderna ska behandlas som kungar. De hamburgerbiträden jag har snackat med ser dem som sina fiender. De står där och ler mot barnfamiljerna i kassan samtidigt som de fantiserar om att skjuta föräldrarna och servera de små barnen hamburgare som är preparerade med avföring och cyankalium.
Ungdomarna jobbar med detta för att de måste, för att det betalar deras hyror och räkningar. Vänstern inbillar sig att de jobbar med detta för att de inget hellre vill, för att det är kul. Vänstern tror att de skulle må dåligt om de slapp att bli förnedrade varje dag av chefer och barnfamiljer.
 
För några år sedan jobbade jag på en gymnasieskola. Jag fick en del kontakt med ungdomarna. Ingen av dem pratade om arbete. Det fanns inte i deras föreställningsvärld. Ingen drömde om att få börja stansa plåt, kratta löv eller steka hamburgare på Burger King. Däremot var det mycket snack om pengar, om resor och kommande fyllefester. Det där med arbete hoppade de över. Det är så man fungerar som ung. Jag förstod dem även om jag naturligtvis tycker att det är fel. Ett samhälle skulle inte fungera om alla sket i att ta sitt ansvar. Men så tänker sällan ungdomar. De lever för stunden och sin korta ungdomsstund vill de sällan tillbringa på en arbetsplats. Jag ville det inte. De vill det inte och jag tror inte att Ni ville det heller.
 
Numer får inte ungdomar gå runt och drälla. Lever de på a-kassa eller socialbidrag så måste de jobba för bidraget. "Praktikplats" kallas det. Så är det i alla fall i min nuvarande hemkommun. Efter tre månader av arbetslöshet måste de ut på jobb åtta timmar om dagen. På min gamla arbetsplats så fick vi ta emot flera ungdomar. De var där i två-tre dagar, sedan sjukskrev de sig. Jag förstod dem. Vem skulle inte ha gjort det? I helvete att jag skulle jobba heltid för socialbidragsnorm eller a-kassa. Inte en chans!
En av killarna kallades för ”Spöket”, jag frågade hans kompisar varför han kallades så.
- Alla chefer snackar om honom men få har sett honom!
Det stämmer. Han var hos oss i en vecka. Chefen undrade alltid var han höll hus.
- Han skulle ju för helvete städa upp i maskinförrådet!
Spöket hade sjukskrivit sig. Jag ringde upp honom för skojs skull och frågade vad det var för fel.
- Sendrag i kuken!
Enligt vänstern så vill inte ungdomarna något annat än att jobba och göra rätt för sig.
Varför försöker vänstern prångla ut en vrångbild av svenska ungdomar? Vem vinner på lögner? Är det inte bättre att bygga en politik på fakta istället för på fantasier och önskedrömmar om hur människan borde vara?
Frågar man en ung arbetslös människa så är det klart att hon säger att hon vill ha jobb. För det är så man ska svara. De flesta spelar med i spelet. Om man däremot talar sanning, om man säger:
- Jobb? Varje dag och så? Nja… Nä, tror inte det!
Då är man lat. Om någon väljer att inte spela med i spelet, att inte vara en lögnare, ja då anses man vara en dålig människa. Jag kallar dem för ärliga människor. De har valt att inte ljuga för vare sig själv eller omgivningen.
Jag har jobbat i nästan hela mitt vuxna liv. Men om någon frågar mig om jag verkligen vill jobba så säger jag naturligtvis sanningen.
- I helvete heller!
Jag ljuger inte. Om jag vore ekonomiskt oberoende så skulle jag aldrig mer sätta min fot på någon arbetsplats. Aldrig någonsin. Jag skulle gå runt till alla myndigheter här i Sverige som har som uppgift att övervaka och se till så att vi arbetar - eller söker arbete - att fara och flyga så långt ända in i svartbrända helvete som de kan.
Varför måste man gilla att arbeta?
Räcker det inte med att man arbetar och försöker att göra ett så bra jobb som möjligt? Måste man även vara en lögnare? Är det inte illa nog som det är?
Jag anser att man SKA arbeta, hela vårt samhälle bygger på att vi alla försöker att göra så gott vi kan efter de förutsättningar vi har. Men jag anser inte att man ska behöva skratta under tiden!
 
Jag passerar flera parker varje eftermiddag när jag går hem ifrån jobbet. De är fulla av lediga ungdomar, speciellt nu när det börjar bli vår. De ligger på gräsmattan, de sitter i grupper och snackar skit, röker och skrattar. De upplever just nu en tid som de senare i livet kommer att se tillbaka på med saknad.
Jag är avundssjuk på dem. Ibland lyfter de blicken och tittar på mig. De ser en medelålders idiot i blåkläder som är på väg hem från sitt jobb. Jag vet vad de tänker.
Kolla in tönten! Sådan tänker jag aldrig bli!
Working class hero mitt håriga arsle!
Vänstern tror att de drömmer om att arbeta. Enligt vänstern så skulle de vara djupt deprimerade över att de måste sitta i en park och umgås med varandra istället för att spika tjärpapp, tömma sopor eller sitta i någon kassa på ICA.
Jag skulle också vilja ägna min tid åt att sitta i en park och snacka skit med mina kompisar. Men jag är vuxen, jag måste ta mitt ansvar. Men de är unga för helvete! De har sin tid just nu. De lever. De leker.
Vänstern vill belöna dem med arbete.
Högern vill bestraffa dem med arbete.
Personligen så tycker jag att man ska låta dem vara ifred under den korta tid som kallas för livets vår. Snart nog så blir det både höst och vinter i deras liv och då stundar helt andra tider.
Njut medan ni kan!
Man vet aldrig när solen går i moln. Snart så drar en kall vind in och mörkret lägger sig som en novembereftermiddag över deras tillvaro. Det är dags att klippa sig, ta sig i kragen och börja söka jobb som man egentligen inte vill ha.