Bakom de överförmultna fälten stiger solen upp och värmer min rygg med sitt varma leende. Jag har varit vaken och igång hela natten som en motorcykels vilda äventyrliga motor. Gårdagen gav mig en ny upplevelse. Det känns så bra att jag ännu inte kan låta dig vara. Jag lever öppet och även om min kropp är bar så överrumplar nattens milda brisars köld inte mig. Idag känner jag mig stark trots att varenda led i min ansträngda vältränade kropp värker. Det är inget att klaga på utan mer bestämt något att skryta om. Sanden på marken flyger i små virvlar när jag "går på batteri" som några säger. Den gula regnkappan som ligger vid min sida var samma kappa som du hade knyten runt midjan när jag för första gången mötte din blick. Dina ögon, den kvällen, lyste lika mysigt som månens sken bakom molnen. Du, med ett förföriskt tonläge överraskade mig med en oerhört social och orädd inställning. Jag fick inget val än att lite på min instinkt och för första gången tog jag hästen vid tyglarna och lugnade den varsamt. Jag vet att du visste den natten. Trots mitt stammande och min i försök att verka kaxiga attityd så såg du rakt in i min själ. Du överträffar dig själv och jag som alla dessa år underskattat din personlighet. Den natten lovade jag mig själv att aldrig igen dra sådana felaktiga, negativa, förhastade slutsatser. Det kommer resultera i att jag hamnar i oönskade situationer som jag aldrig någonsin kommer förlåta mig själv för. Jag lovade att aldrig igen lägga ner överdrivet mycket energi och kraft på något som kommer visa sig vara förgäves. Jag lovade mig själv, den natten, att aldrig även om omständigheterna förändras lämna dig. Jag sluter mina ögon och somnar i sanden medan solen långsamt och plågsamt äter upp min kropp då min själ redan för längesen lämnat mig även om den lovade att alltid stanna kvar.