Den grå massan är inte längre grå,
det är en brun sörja som rinner ner
mellan låren på Svea.

Ty de som vägrar ta ställning
har nämligen redan valt ställning.
På alla fyra.
För alla världens hörn att tränga in uti.

Svensken har tappat ryggrad.

Är det en produkt utav förlusten mot ryssen
på 1800-talet, i kombination med folkhemmets
bedrägliga trygghetsvrå eller vad?

Tappade vi så stolthet, mod och sinne för rätt?

Vi har vikit ner oss
för såväl nazism som kommunism.

(Att ens ett parti som vänsterpartiet - före detta
kommunisterna - tillåts existera är en blott
alltför pinsam företeelse, såväl som Sveriges
ställning under andra världskriget.)

Vad är en demokrati om ingen slåss för dess
värdegrunder och grundvalar?

Men var står svensken nu?
Står svensken överhuvudtaget?
Står svensken upp för någonting alls längre?
Och i så fall vad?

Eller är det historiens läggmatch nummer ett?

Har svensken blivit så berusad och beroende av
socker att han glömt smaken av äkta honung,
där han sitter framför Tv:n under veckorna
medan frugan drömmer sig bort och oftast
sedan också följer den drömmen, bort?

Var är svenskens röst
och vad handlar den i så fall om?


Vårt land åker rutschkana
i takt med demokratins grunder nummer ett.
Tämligen rakt utför

Och svensken?
Han är tyst…
Gömd med huvudet i sanden…
Det rör ju inte honom…

Välfärden nedmonteras
Äldreomsorgen likaså
Skolorna är rena krigszonerna
Yttrandefriheten bortförhandlad

Det råder rädsla på gator och torg
Gamla vågar sig inte ut
Kvinnor trakasseras och skändas
Människor hotas
Folk rånas
Unga misshandlas

Svensken blundar
Äter socker
Ser på Tv
Och drömmer om hjältarna
…någon annanstans

Medan landet lider och ropar…
Efter de som fortfarande
vågar göra sina röster hörda…

måtte inte också de tystna…
eller tystas…
av den bruna sörjan
från den ”gråa massan”