Med dina ögon låsta mot förbättring
Och dina armar sträckta likt änglars vingar
Det solheta taket som snart ska lämna dina bara fötter
Och ditt leende när du svänger ditt huvud till basen, trummorna och elorgeln
Hans klapp på din axel och du tackar vänligt nej

En enda brinnande duva skyndar sig i överljud över staden som aldrig tar slut någonsin åt något håll och varken solen eller månen går någonsin ner,
Planterar sin näbb djupt i mitt bröst varifrån heligt tvivel kommer att växa

Folket strömmar skrattande upp emot monoliterna
Där offren och dansarna växer med sina inre fjärilar,
Rör sig likt en enda organism mellan den fallande gyllene konfettin
Mellan solkatterna i bronsplåtarna
Och tonerna från folksångarnas gitarrer och bouzoukis
Och ingens ögon svider med så mycket sorg som mina.

Ty ingen annan ser att de är spöken.

Blod är inget att vara rädd för,
Ty i solskenet förvandlar det marmorstenarna till sammet längs de uråldriga handelsvägarna
Likt vin över kuddarna i soffan i hennes taklägenhet
Får vilken barmhärtig samarier som helst att skratta,
Och dra upp sina byxben, på drift
Mot den hemliga ritualen som molnen gjort reklam för

Och bara jag gråter för bara jag blöder
Och bara jag minns att detta inte finns,
Att världen är en av regn och kall vind och begravningar och olustiga bröllop,
Att Pangea flöt ifrån sin union innan någon av oss föddes
Bara jag kan få min sanning klassad som en saga
Bland de spöken som aldrig slutar dricka och dansa och hoppa och sjunga och brinna klarare än tigrar
I Turquoise,
Den eviga, omöjliga staden