jag är småstäder i skulderbladen
ibland, och inkilad

under mitt fjärde revben
ligger världen och hugger till
, ganska ofta, sådär
skavande, som för att påminna.
jag hade inte varit så

naken


förut, utan kläder alltför många gånger
men aldrig så blottad som då. och aldrig
så mycket lite av vad någon ville


,

aldrig så lite av mig,

och det är vid köksbordet
jag målar över dig med fyrtiotvå färger
och tänker att om jag får göra
en enda sak ogjord
är det oss.
och småstad blir stor och håret
längre, svedan mindre



och näthinnorna vitare.
jag hade blivit lämnad, men jag tror inte
att det handlade om det.


,

så jag skyler
mina ådror med fingerspetsarna
, vidrör rivna smalben och någon säger
det är bättre att förlora

än att vinna ibland.
fast läpparna tränger linoleum
när de kysser och då hjärtat liksom slår
utanför kroppen, inser jag att aldrig
någonsin

är en fri.
jag vaknar numera
med brinnande hudar, sådär som då,
och han frågade alltid om någonting
hänt


och jag,
jag nekar, jag hade mist dig
jag hade aldrig varit älskad, men jag vet



att det handlar aldrig om det