- Hur har du det egentligen?
frågar han och ser ut som sin fråga när hon tystnar och väntar.
- Hemskt.
säger hon som vet.

Och frågan stannar i rummet.
Hur ska två människor kunna tala med varandra om något så märkligt som själva varats mysterier?
Hur det är.
Hur man har det.
Vad livet är.

- Jo, jag har förstått att det är hemskt. Men jag skulle vilja veta hur.
- Hur. Ja… Kan du först berätta för mig var.
- Var? Han blir tyst. Mer än tyst.
så hon måste svara med sin vetskap
- Ja. Du vet, hur märkligt du än tycker att det låter så måste du först berätta för mig var det är.
- Var det är?
- Ja. Det du frågar efter.

Och hon tänker… det. Alltså var det är – allt som sker, allt som skett och allt som ska ske. Hur talar man om det som är själva tillvarons grund. Var är vi?

- Men du, visst vet du väl var vi är? Säger han och ler.
- Ja vi är ju här. Problemet är ett annat.
- Hur menar du?
Han ser ut som om hon verkligen vill veta.

- Ja.. alltså här. Finns det ett där? Har något annat funnits? Och hur ser det i så fall ut? Finns det nu medan vi är här eller har det slutat vara?

- Det finns väl i det vi minns, tänker jag. Säger han.
- Men jag minns inte. Säger hon.
- Jo men du minns väl vad vi gjort. Vi har ju haft rätt mycket…
- Ja. Jag minns att vi gort en massa, när vi möts här vet jag.
- Då är det… ja men vi.

- Du förstår, jag vet allt när du och jag är här. Men när du är där, ja inte vet jag var du är, och jag är här, då är jag bara här. Och allt du är, allt jag vet nu när vi möts är tomt.
- Konstans.. jag tror det heter konstansupplevelse. Att minnas människor..
- Ja så kan det heta. Hur det är i praktiken är en annan sak. Att tillvaron går förlorad. Eller å andra sidan, att tillvaron ständigt är hel i det som är ett fullkomligt nu.
Nu finns alltid.

- Nu finns alltid?
- Ja nu är du här och jag är här och vi vet allt vi behöver veta eftersom vi vet det vi har gemensamt.
- Men jag vill ju veta hur det är för dig i det vi inte har gemensamt. Att du berättar hur du har det.
- Det är just det. Din fråga handlar om det där. Bortom.

Jo, det är nog så. Att det vi inte har gemensamt är. Något annat. Kanske omöjligt att finna. Eller…
- Jo vänta nu, här är det skrivna. Det noterade och det samlade. Det kan du få. Som en notering av ord. Bilder av något annat.
- Men.
- Ja det blir inte mer än så.
- Jag förstår inte.
- Nej jag vet. Det är just det. Man förstår inte den sortens vara.
- Och jag kanske inte måste förstå?
- Nej. Det måste du inte. Men du vet, när du frågar kan jag inte svara om du inte vet. Att det är ord. Bara ord. Noteringar och bilder. Men aldrig det du frågar efter. Det där. Bortom minnet. Det jag förstår att du vet om dig själv men som är en gåta för mig.

Men han förstår inte. Det är klart att han inte förstår.
Hur skulle han kunna göra det?

Och hon skakar på huvudet, ler en aning och vet något om misstro. Om den där känslan att kanske.
Och att det är bättre att stanna i tystnaden. Att se bortom utan att veta.

Men hon gjorde ett försök.
Ännu ett.

—-