Jag vägrar att bli sams med sanningen.
Sanningen som tar mig bort från dig.
Jag slåss för varje andetag, för varje litet jävla ögonblick.
Jag skriker med en röst som har dött,
Mitt livs sista kamp för att ljuga mig härifrån.

Visst borde jag nu när solen skiner
försöka klä mitt hår i vitsippor
men maskrosorna passar så mycket bättre.
Jag kämpar med livet lika jävla hårt,
även om jag vet att döden står inför hösten.

Har förlorat poesins fingrar
och alla vackra ord jag ville klä din dag med,
blev till förljugen poesi.
Kanske är du det enda vackra i mitt liv
och kanske kan jag inte ljuga mig in i ditt liv längre.

Det är maj nu min kära men inga syrener blommar än.
Jag känner hur snaran dras åt i min väntan.
Väntan på att få se livet en sista gång.
Att få glömma hela skiten och resa till dig,
med famnen full av lila och vitt och en önskan om drömmen i evighet.

Tro inte att jag inte älskar.
Jag älskar dig mer än mina fingrar någonsin kunnat förmedla.
Men vet du hur jävla ont det gör,
ont när syrenerna aldrig kommer
och det är det närmaste jag kan komma dig...