snart brister min själ av alla tyngder den får bära.
endast tunna trådar håller uppe min själ, tunna trådar likt ett spindelnät.
vad som helst kan få det att brista, minsta lilla vindpust.
vad som helst kan få mig att falla in i mörkret och aldrig återvända.

men jag kämpar på, håller mig ovanför mörkrets yta.
för när man väl fallit ner under ytan, kommer man inte till den ljusa sidan längre.

det ända man kan känna är ett enormt tomrum, en saknad efter den onåbara, ljusa sidan.

har man en gång fallit,
återvänder man aldrig.