Kanske är det ljuset,
som fångar din själ som porlar vid öppen källa.
Kanske är det drömmen,
som stannar tiden och jag kan för första gången finna ett leende.

Det var aldrig meningen att vi skulle
dela luft, fånga eldflugor tillsammans och
njuta av den enda frihet jag någonsin känt.

Det var heller inte sanningen som förde oss
och inte heller lögnen som kunde rubba den längtan famnen
alltid gav.

Inget hade större betydelse än just det momentet,
den värmen och det bländade,vackra och ljuva.

Frågorna saknade sina svar,
vyerna sina motiv
och natten sitt mörker.

För vi visste, oavsett att vägens kors var en tillfällighet,
en slumpmässig handling som gav oss näring att fortsätta
en vandring utan mål.

Du fanns där för en sekund,
ett moment,
då en bruten vinge åter fick flyga,
för att sedan störta ned i dyn.

Nu går jag min väg utan mål igen,
nu vandrar jag bortom kompass och tanke,

Men jag lever igen
och andas en renare luft.