Jag fyller 47 på lördag, jag borde vara en mogen man för länge sen,

men det är jag inte. Jag kan se nu att jag förminskar mej själv inför

andra, för att inte oroa och skrämma bort; jag anpassar mej.

Men om jag ser bakåt 10 år, så har jag faktiskt mognat, vuxit som

människa, blivit mer och mer vuxen.

Vem dras inte med förödmjukande gamla ovanor, spår av livsmönster

som kan vara jävligt svåra att undvika?

Hela livet är väl en mognadsprocess, och jag känner det är skönt att

bli äldre och stabilare, mer och mer mej själv.

Jag förlåter mej själv för mina brister och tillkortakommanden, och jag

är övertygad om att GUD gör det också.