Livets skratt satte sig i halsen,
förvrängt till ångest tårar.
Dog gjorde själen
Endast vanmakt levde i förvrängning vidare.
När de tog det som jag ägde rätten att vårda till blomning
Först en arme med yxa och hammare, sönder och samman gick allt!
Sen hämtade de, de trasiga bitarna för att i egen härd till det oigenkännlighet,
fin stycka till avsaknad av ursprung
tills det inget fanns kvar av det som en gång var!!!
Sen skrattade de förnöjt över sin egen lycka i att ha lyckats med förgörelse
utan insikt om hur smutsiga de var
och den skuld de borde bära!


Suz AW Jan

2011-08-10