För trettiosex år sedan på dagen, på min födelsedag, fick jag beskedet:

Pappa har tagit sitt liv...

Katastrof för en elvaåring, ingen sorgeprocess kom till stånd i en ganska

dysfunktionell familj, jag var inte med på begravningen.

Pappa: ett psykiskt vrak, en människospillra på ett kallt mörkt stormigt hav;

jag kan se att det var en befrielse för honom att få lämna sina plågor, även

fast jag av egen erfarenhet vet att det aldrig är för sent att återvända till

ett värdigt och fungerande meningsfullt liv.

Min pappa: han gav mej så mycket kärlek... även fast han hade det jobbigt; vår

relation var ett andningsrum för oss båda, jag visste för lite om hans göranden och

illamåenden för kunna döma honom eller må illa själv på grund av hans trauman.

Jag vill minnas honom för hans positiva sidor; en igångsättare och inspiratör av

RANG! Många människor hjälpte han och stöttade medan han orkade och förmådde.

Så många fällor han gick i, slav under sina drifter.

Men jag väljer att säga: Jag älskar dej för evigt min fine Pappa!!