Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En inte så rättstavad text om en människa som vända upp och ner på mitt liv en gång, en sån som ni kallar kriminell!


Dom kallar dig kriminell!

Första gången jag såg dej så vart jag helt fängslad av din dialekt.
Du log mot mig och tanken som snurrade igenom mitt huvud var "Fan, han ser verkligen ut som en gangster" När vi kom hem till mej, så satt du på té och skrattade till mina galna historier och jag skrattade ikapp med dig och njöt av varje ord du sa, med din breda dialekt.
Ganska snart kom det fram att du också hade blivit fängslad. På riktigt.
Du mumlade något om fängelse och poliser, varpå du försynt undrade
- joo, du är de lungt om ja gömmer mej hos dej ett tag, bara tills morsan har lugnat sej?
I den sekunden ignorerade jag alla mammas försök till vett och etikett, alla år av hennes tappra försök att lära mig rätt och fel - det hade ändå vart förgäves och jag var familjens svarta får och nu hade jag hittat ett får som var ännu svartare än mej och jag älskade det.

När jag såg dina armar för första gången ryckte jag till.
Det var hemskt, riktigt hemskt. Jag visste att du sköt droger, det hade du berättat för mej, men första gången jag såg dina armar, när du stod där i t-shirt och log mot mej så mådde jag illa.
Du är märkt för livet tänkte jag och när du sträckte ut din hand rös jag, men tog den ändå och lät dig dra mej intill dig, jag lät dina trasiga vener omfamna mej.
Efter ett tag så tänkte jag inte på dem heller, de satt där och var en del av dej.
Du var pojken med trasiga vener och jag var flickan med sönderskurna handleder.
Du var pojken som kunde låsa in sig på toaletten och komma tillbaka med blod på armen och ett stickmärke samtidigt som du försökte lägga band på dig själv, men du visste att jag visste och du visste att jag inte skulle hindra dig.
Du däremot kämpade emot min själv destruktiva sida till en början och vart alldeles förtvivlad när du såg att jag blödde, du frågade hur fan jag kunde göra såhär mot mej själv, men jag undrar ibland om du inte hade velat säga mot dej.
Och när vi somnade den kvällen inbillade jag mej att du höll om mej extra hårt.

Jag bjöd in honom i mitt liv, och långsamt så tog han en bit av mej.
Man brukar säga med facit i hand, men jag hade facit i handen hela tiden, jag visste vem han var, jag visste vad han gick för men jag trodde att jag skulle klara av honom och lyckas tämja honom, men ingen kan tämja zebror och han var som en hel flock vilda zebror tillsammans.
Jag visste hur allt kunde sluta, men jag ville bara inte titta åt de hållet.

Du kunde prata föraktfullt om polisen i timmar och du skrattade när du berättade om hur den där polis hunden bet dig
- Schäferjävel! Dom har alltid schäfrar, visste du de?
Och jag skakade nekande på huvudet, fast jo, jag hade sett det på film.
Igentligen var hela ditt liv var som en dålig historia, som om någon hade skrivit ner en mängd dåliga drömmar på papper eller som en manus författare som glömt bort hur man skriver lyckliga historier.
Du trodde inte på sagoslut och du höll aldrig min hand när vi gick ute på stan, men det var okej, för hela världen behövde inte veta, jag visste och det var när vi var ensamma som du kunde visa alla de där känslorna som du hade gömt långt inom dej och jag kände mej hedrad för att du kunde slappa av i mitt sällskap.

En kväll låste du in dig i sovrummet och pratade tyst i din mobiltelefon..
Jag vågade inte störa, så jag somnade av utmattning och av hopplöshet på soffan, med kläderna på.
När jag vaknade på morgonen så hade du lagt ett täcke över mej och gjort varm oboy och scones.
Vi åt dem och skrattade och jag sa ingenting om att de var lite svarta i kanten, för de spelade ingen roll, inte när din tunga var dubbelt så svart av alla lögner och jag var lika naiv som vanligt och köpte varenda ord du gav mig, fast jag betalade för dem iallfall...
Det kändes alltid som om du stal orden ifrån mej!
Du fick mej att säga saker som jag hellst hade velat hålla tyst om.

Jag höll mig undan. Jag satt i köket med neddragna persienner och kjedjerökte.
Du gick omkring och hatade hela världen och mest av allt verkade du hata mej, fast jag inte gjort speciellt mycket fel.
För någon dag sen så bad jag dig tända av.
- Snälla, måste du hålla på med de där, sa jag när du kom ut från toaletten.
Du tittade mej i ögonen och gick inte in på toaletten något mer.
Efter några timmar kom abstinensen krypandes och jag såg att du led. Det var första gången på en månad, kanske lite mer, som du tände av.
Jag hickade till men trodde de skulle gå över på några timmar.
Nu hade de gått ett dygn och du vart bara mer och mer elak.
Jag visste ju, det här är inte du, inte den sidan av dej som jag lärt känna - eller har jag någonsin känt honom? Vem är han utan droger? - och jag höll mig undan.

Jag trodde att om jag tittade förbi hans brotts register så skulle jag få se någon annan, jag skulle få se en sida av honom som alla poliser och alla misshandels offer hade missat, jag skulle blunda för allt olaga vapeninehav och det där med alla narkotika brotten var väl ingen fara och vadå att olaga frihets berövande är ett grovt brott, han förklarade hur allt gick till och jag kunde inte annat än att hålla med honom, det var inte hans fel att han blivit som han hade blivit, det var där han kom ifrån, hans bakgrund och nu skulle jag lyckas göra honom hel igen!

- Fan jag behöver pengar suckade jag. Kylen vad tom och du hade inga pengar.
Jag satt vid köks bordet och pillade på mina converse skor.
Du hade skrattat åt mig, när jag vägrade gå ut, utan mina conversskor och mitt svarta smink.
- Varför har du sådär svart kring ögonen frågade du, med ett leende i mungipan och jag räckte ut tungan åt dej, i spegeln. Du satt på golvet och lekte med en tändare och tittade på medans jag sminkade mej och när du trodde jag var klar hoppade du i dina skor, som du hade sparkat ner en annan människa med, jag visste det, för när du var instängd i sovrummet och mumlade samtal i din telefon hade jag kollat närmare på de röda fläckarna.
Intorkat blod...
Jag erbjöd dig att tvätta dina skor, samtidigt som jag skulle tvätta mina converse, när du kom ut ifrån sovrummet, men du hade något jagat i blicken och jag anade att det var paniken som började komma och sa att de va lungt.
Ifall någon hade kollat på våra skor när vi var ute och gick hade de sett ett par vita gympaskor med röda fläckar och ett par gula converseskor med kaffe fläckar på.

Några dagar efter det kom du tillbaka från stan. Det var meningen att jag skulle följa med dig, men jag hade tappat bort min kajalpenna och vägrade gå ut.
i den ena handen hade du en vit tablett - subotex kallades den och i bakfickan trollade du fram en svart kajalpenna.
- Kolla vad jag fixade åt dig log du och jag lät dina trasiga armar omfamna mej och du bar mej till sängen och kysste mej tills jag svävade uppe bland stjärnorna.
Sedan bjöd du mej på subotex och jag låg i sängen med blicken i taket och var helt förstörd.
Men du njöt och jag njöt av att du mådde bra.

"Better to burn out then fade away" var ditt motto och du levde verkligen till 100% efter det.

Efter du hade tagit subotex så märkte jag att du blev mer frånvarande.
Jag försökte sysselsätta mig med saker, du sov dej mest igenom dagarna.
Jag kunde sitta och titta på dej hur länge som helst, och ibland öppnade du ögonen och log emot mej och drog ner mig i sängen.
Då var jag övertygad om att allt skulle gå bra, att allt skulle lösa sig och att de skulle vara vi för all tid och evighet, även fast jag visste att de inte skulle va så!
Din rastlöshet kröp dig under huden...
För varje dag som gick, så kom det närmare datumet, datumet som jag inte visste fanns, ett datum som spelar stor roll i ditt liv, men som du hade vart tyst om.

Jag försökte prata med dej om framtiden, men du undvek alltid samtalsämnet och nu inser jag att det var för att du visste att din framtid inte var en såndär som man vill tala högt om.
För du skulle inte kunna berätta om långa studier för att bli en skrivbords människa.
Nej, för du kommer aldrig bli en slipsfitta, du lever i en betongjargong som jag försökte förstå men aldrig kommer kunna befatta mig med.
Du har tagit en bit av mig, en liten bit för varje gång du kramade mig med dina amfetaminarmar och dina försök till att vara gangster gjorde dej till kriminell och känslokall. Men jag blundade så hårt för det och såg – eller skapade – något som alla andra människor missade.

Och en vanlig morgon, när jag vaknade upp så var du borta och jag ryckte upp badrums skåpet..
Där dina kalkyler brukade ligga, så låg det numera ingenting, en tom vit yta och ett tomhet spred sig inom mig.
Jag hittade en lapp på köks bordet, där du tackade för allt, men förklarade att du måste göra en sak bara.
Lika snabbt som du hade kommit in i mitt liv, så var du borta igen.

Idag när jag hör om dig på stan så vet jag att jag kommer se dig igen.
för numera har du blivit en såndär som kommer figurera flitigt i efterlyst.
Fan vad det stör mig, för den killen som jag kände är ingen jävla mäster tjuv!
Det ändå du borde bli åtalad för är stölden och misshandeln av mitt hjärta och mordet du utsätter dig själv för!




Fri vers av LömskaLinn
Läst 1004 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-05-06 05:39



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LömskaLinn
LömskaLinn

Mina favoriter
Undan för pundarn