Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ångest i textform


Jag kan hundra namn på förnedring

Döden viskar i mitt huvud med en röst som smakar som sperma från kille som man inte älskar. Jag kan femtio elva namn på tårar. Jag kan hundra namn på förnedring.
Jag har för länge sedan glömt bort vad anledningen var till att jag valde livet var. Tröttheten slår mig, framkallar blod sprängda blåmärken på mig hud och jag kan inte förklara för någon hur dom kom dit.
Hur ska jag kunna förklara att det inte finns ett mellan ting längre? Att jag inte änns kan stava till stabilitet.

Jag duschar kallt och gråter, jag vet verkligen inte varför jag sa ja. Kanske för att jag aldrig har sagt nej, kanske för att jag bara vill att du ska knulla mig precis som alla andra, jag är rädd för allt jag kanske kan känna, känslor gör mig ostabil och mer sårbar än parfym i sår. Det handlar alltid om att vara ett luder.
Jag valde inte bort min oskuld, jag grät när ingen kunde förstå och jag var tyst när jag förstod att det var precis det här som jag var värd.

Alla mina märken på en hud är en förolämpning mot den jag var, den som han tvingade mig att inte länge få vara. Hur kunde du göra såhär mot mig? Jag tappade mig själv, allt är en flykt från nätter utan skrik, jag vågade inte be om hjälp då och jag säger fortfarande inte hjälp mig.
Jag viskar det som alla vill höra, jag kan bli den kåta slynan du vill ha mig till, men det är inte du som har gjort mig till henne.
Det var min framtid, en långt pussel av samtliga av mina beslut.

Jag ser ögon framför mig och hör ultra violetta skrik i mitt huvud, dom viskar till mig på ett språk jag inte förstår men ändå kan jag tolka varje vokal, varje stavelse. Sanningen finns där ute.
Obefintlig statistik, kvinnor i mängden. Vart ska jag vända mig? Det har gått så många år och jag har glömt varje dag, jag förnekar varje sekund. Jag gömmer mig i orden och speglar mina krossade tårar i stål, iskallt och befriande stål.
Jag förnekar att allt existerar, men mest för att jag har valet. Det är ett faktum, en sanning, ett gäng av erfarenheter som hjälper mig att ta mina eviga beslut.
Lever som död med det är det som är problemet, i en upp och ner vänd värld, för jag vill inte leva alls.

Det är som tummar på mina fingrar och paniken i bröstet. Prata med mig, tilltala mig, skrik på mig, slå mig.
Låt mig existera genom tider på små lappar som ändå inte passas, ord som inte uttalas alls.
Förstår du inte, är det inte helt självklart?
Jag vill verkligen prata om det, men mina ord vart stulna, jag polisanmäler inte för då vet dom vem jag är och vad jag gör.
Det blir bara lättast att ignorera det, 4 meter under(gång)




Fri vers (Fri form) av LömskaLinn
Läst 425 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-05-06 05:46



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Ni skriver och jag läser med stor behållning. Udda sammansättningar blir ofta ett läs-kaos men inte här ... ni håller ihop det, sammanhangen.


Jävla bra.
2012-05-06
  > Nästa text
< Föregående

LömskaLinn
LömskaLinn

Mina favoriter
Undan för pundarn