Två dikter
Jag sväljer
Men syret når aldrig ned
Mina blodådror gapar tomma
skriker ut
Med vita tänder som kan skära
bort det som gör för ont
bort det som måste låsas in
bort min kropps motor
Sväljer nyckeln den 31:a december
varje år
kanske var det åttonde gången nu
eller nionde
Blodets droppar koagulerar
Det är k-vitamin
som jag producerar i min köttfabrik
köttet frågar inte om lov
Likt hårfärg stänkt på vitt kakel
Inga skuggor
De svarta siluetterna mot svart asfalt
ber om att solen ska le
och sluta böla
Jag sväljer
men endast väte och syre når fram
dränks från insidan
Håret lägger sig likt en aura
flyter på ytspänningen
spänning som räcker för ett helt land
Tystnaden tar över
Känner mig så naken
Gåshud sprider sig som pesten
men från märgen och ut
från ryggraden
(för det handlar självklart om automatik) – till hudens tunna täcke
Det är våta fotspår
Jag försöker svälja
Svart ridå
Det är nätterna
ett svärtat sammetstyg
en väv
en nedsmutsad karta utan dokumenterade gränser
Månens ljus bleker sönder mina hornhinnor
vaknar upp, Oidipus
Månen håller mig vaken
och hon håller mig sällskap
Minuterna simmar trögt fram i sirapen
Och räknar får efter får efter får
Väntar på mitt drömspel
som väver samman dagens trådar
Svettdränkta laken
trasslar in mig och låses fast
likt drömknutar utan slut
Sekundvisaren tickar, men tackar aldrig
Vaknar under en allt för sen timma
och dränks av mörkrets filmvisning
bakom slutna ögonlock
Blod istället för tårar
Smutsade underlakan
av smekande silkesmask
nedfläckade
Då jag kl. 02.00 varje natt genomlider skendränkning
Varje morgon kör Freud ned teorierna i min strupe
stillheten bedövar och ljuger
varje morgon kommer sanningen fram
solens ljus Apollon bär fram den på en silver bricka
Salomé begravdes en halv evighet tillbaka
hon fick sin vila
påtvingad och dikterad
Hon hostade och spottade
Allt växer sig oformligt och groteskt
skuggorna förväxlas med moster huserade under madrassen
garderoben tycks överfylld av skelett
Bara huvudvärk och illamående