i ett med regnet 
löses det tyngda upp 
till det fria 
att långsamt sjunka igenom 
försvaret, förenat med blod 
och gränslösa nerver 

mitt laglösa är ingen bot 
när livet efterspelas 

en kort sekund från nu 
löser allt bojat upp sig 
blandat med tårar 

i en övergiven famn 
läts något sårat, tröstas 
innan tomheten byggde sitt 
vittnande bo, inuti mitt 

jag är naken som träden 
skriker ut ett namn 

det skulle klä 
men pryglar likt, 

blott den dåre,
som ändå, fanns