i tusen år har vi älskat mannen med svärdet
och ignorerat skuggan av hans läggning,

Vi sliter av oss våra kläder för hans råhet
och hoppas att det är med oss,
en liten glimt av ömhet i allt det hårda
ska svepa hastigt förbi

och han är min när han höjer vapen,
han är min när alla ser på
hans makt och styrka träffar en plats inuti
och vi är djuret,

men


vi står inte för det,
för han är också natten,
närhelst han inte får som han vill

han kommer att slå ihjäl oss,
och när vi på våra bara knän vädjar,
väcker det den fruktansvärda och
hans instinkt att tysta allt som gnäller och gnyr,
den instinkt vi åtrådde så starkt,
blir den som slår oss till marken