Koppen varm i sömniga händer, dess skrovliga svarta yta var ett minne från Gotland. Så väldigt avlägset nu. Ett annat liv - och lika bra var det. Men kaffet var det samma, dess bitterljuva omfamning som viskade till resten utav kroppen att morgonen anlänt, att det var dags att vakna. Hon suckade och blickade ut genom det persinenbeklädda fönstret. Solen sken och gårdagens regn var på väg att lämna grässtrån, asfalt och maskrosor torra. Ur högtalarna från fjolårets julklapp smekte sig sköna toner, över köksbordet och ut mot hallen för att krocka med SVTs färgglada program för barn.

Det var en bra morgon.

Hon svepte med fingret över den lilla elektroniska apparat som tillät henne att genom olika sociala medier stämma av hur natten sett ut för de vänner hon ansåg stod henne nära och de som tack vara Mark Zuckerberg - på gott och på ont - var tillbaka i hennes liv igen. Den lilla blonda pojken från lågstadiet som frågat chans bakom lekis var inte så liten längre och hade bara för några timmar sedan checkat in på en utav Stockhoms otaliga nattklubbar med ord som "all in" och något om 14 bärs. Inte så oskyldig längre. En annan var trebarnsmor och gift, klagade på för få sovtimmar och en dotter vars hormoner kastade en tallrik med spagetti och köttfärssås på den nyinköpta mattan från Mio möbler. Livet var nog inte lika oändligt och fullt med möjligheter längre. Allt detta tackvare en kåt student från Westchester County, New York.

Hon tog en klunk utav det nu, inte längre nybryggdt varma kaffet och grimaserade, koppen var snart slut och inte heller fanns det något kvar i kannan. Beslutet att försöka skära ner på hennes enorma konsumtion av koffein var hennes eget - så hon hade ingen annan att skylla på förutom sig själv.
Hon lade telefonen åt sidan, den hade inte mycket mer att erbjuda. De flesta av hennes nära och kära sov fortfarande och att fortsätta läsa om ändlösa dimmor och en hockeymatch sverige faktiskt vann igår lockade inte särkilt.

Ed Sheerans unga stämma pockade på hennes uppmärksamhet och hon log - förutom att låttiteln "wake me up" var otroligt passande så sjöng han, som att stå längst fram på en konsert, till hennes emotionella souvenirer. Känslor vaknade, som alltid när melodier flätats samman med minnen och väcks av egen fri vilja. Hon älskade det. Så som hon älskade den som hon delade kroppens egna fotografier med. En livets spellista. Ett dussintals låtar, för henne värda mer än guld.

De smycken hon bar, bar hon på insidan.

"Jag behöver plåster" flickan stod med sovknutar i håret, små bon av tussar där drömmar bodde om natten.
"Va?" hon hade varit för långt borta för att höra.
"Plåster…" hennes dotter höll fram fingret, naglen såg misshandlad ut och hon suckade. Varken lack eller illasmakande medel kunde förmå henne att sluta bita.
"Mmm, självklart" svarade hon medan kökets vita väggar sakta kom tillbaka.

Amos Lee's långsamma gitarrintro började spela samtidigt som hon reste sig, tonerna lade sig sakta där hon suttit, som om de väntade på att hon skulle återvända och hon tog flickan i hand - kärlek tänkte hon - ett anlete som bär många namn och hennes hjärta bar på flera. Ansikten som för var dag målade hennes bröstkorg med starka färger och hon kände regnbågens slut inuti kammare och klaff.

Hon älskade verkligen. Och hon ägde turen att älska fler än en.

"Mamma, Sofie på dagis har också Hello Kitty plåster"
Hon kramade de fem små fingrar som höll om hennes och log ur en djup suck.


"Vet du - det är ett väldigt bra plåster…"