åh, vad är det som händer egentligen? Jag förstår ingenting. Allting är upp och ner.
det flyger i spiraler, krälar i otakt och gråter i adjektiv. vart har min kära logik tagit
vägen? varför gråter jag en kväll som denna? Mina tårar faller ikapp varandra, som
en tävling som aldrig tar slut. usch. jag förstår inte hur jag lyckas, förstöra allt, bara
sådär. Är det genetiskt? har min olycksfågel till mor fört över sin fantastiska förmåga
till att förstöra för sig själv, till mig? åh, tack mor. tack.

det är så förbannat destruktivt, hela jag, mitt allt, så förbannat destruktivt. lite retligt
sådär, att människor som kommer för nära blir skadade. antar att det är mitt fel, men
jag vill så gärna skylla på min historia, men det är ingen ursäkt, jag vet