Avklädd all oro
Kanske kan du förklara för mig en dag herr Ordskrivare, varför månen sjunger bland det fallande glaset? Varför solstråken spelar över aftonhimlen? Varför det förstådda inte är det samma som att vara förstådd? Och varför det sipprar så obegripligt av längtan när fladdermössen flyger genom mörkret? Jag lutar mina tankar mot dina böckers hemligheter. Avklädd all oro kammar jag stjärnstöv genom mitt långa mörka hår. Inte av mening bara av drömmar. De som formats i ögats katedral.
Minns du? Tror du?
Att det kanske var det som sedan bar mig under resan? När mameles vanvett sög allt blod ur mina ådror. Du vet? Den där förvissningen om bortom och den milda handens evighet som låg gömd i den själ du mötte. Den själ som aldrig lät sig ätas. Eller valde gravens död. Kanske var det så herr Ordskrivare?
Att det var det du såg. Och det jag miste. När jag försvann.
Men nu har jag vänt tillbaka, herr Ordskrivare och när nattmörkret tassar in över golvet. Är jag inte längre den samma. Mot den hud som grät smyger orden nära. Som önskningar. Av lust och vemodig glädje. Sitter bokstäverna nyfiket viskande. Mot kind och öra.
Över och under finns intet. Bara jag. Hållen alltid. I den hand som finns.