Min syster, tolv år äldre än mej, konflikthämmad, svårt för vrede och hat och

aggressioner... kristen, snäll, foglig, rädd för att vara ensam... vi två i mitt pojkrum,

jag var rasande arg, förorättad, kanske åtta år gammal, och hon den jävla

människan bejakar inte mitt ursinne med empati, utan hon försöker få mej att

skratta...

Och jag visste inte hur jag skulle bemöta henne... hennes svek och dysfunktion, jag

drogs med i hennes destruktivitet och stängde av min vrede och ilska ( det var vi

mästare på i min sjuka familj )

Inte underligt att min vrede gick ut över katten, som jag stoppade i en väska och

kastade iväg, plågade krabbor på kollot, slog svagare pojkar på käften, hade sönder

saker... blev mörkrädd, projicerade ut min vrede som blev skräck om natten... när

jag var övertygad om att Dracula låg under min säng...

Jag fick svårt att få kontakt med min vrede senare som pojke och tonåring, kunde

inte försvara mej mot mobbande plågoandar... började stänga in mej på mitt rum,

blev alltmer isolerad och instängd i mej själv, stängde av, stängde av, stängde av...

blev till slut psykiskt sjuk... skapade mej ett fantasijag som var tuff och osårbar...

Mamma var inte förmögen att ta hand om mej, att hjälpa mej, hon gick till socialen,

som kom till sjuka mej med läkare, men jag flydde genom fönstret ut i skogen.

Jag var deprimerad och schizoid, jag var egentligen fortfarande en förtvivlad och

maktlös elvaåring... sprängfylld av sorg och hat och vrede och frustration och

desperation... men ingen nådde in till mej... och jag nådde inte inte ut till någon,

förutom när jag och gänget söp på helgerna, då exploderade jag i abnorma

beteenden... En kväll när jag förstod att jag var sjuk, så lade jag mej på soffan

och grät... men min så kallade mamma bara stängde dörren om sej och gick och

lade sej och sov... Jag var fullständigt övergiven, sjösjuk av sorg och maktlöshet...

stängde in mej på mitt lilla rum och lyssnade på The Cure och Joy Division... min

väg in i den totala sjukdomen var utstakad...

Och mina syskon försökte nå mej med uppmuntran och förmaningar... men de hade

nog med sina egna liv och problem... vi var en dysfunktionell familj... och jag var

dess främsta symptombärare... och jag kan fyrtio år senare ännu minnas känslan

av att bli bemött med skratt från min syster när jag var rasande arg...