Sommarlov.. Varmt, snurrar runt i sängen och inser att det inte kommer att gå att somna om. Den tjocka flugan som har vaknat och kör sin dans emot mitt tak. Sommarlov, jag smakar på ordet. Sommmarlov, vilket hån, som bonnjänta är det inte direkt lov utan snarare arbetssommar.

Bonnjäntan, som kallade morfar slavdrivare när han ville ha gräsmattan klippt. Antagligen för att morbrors sambos son var där, ville morfar att jag hellre skulle klippa gräsmattan och jag tyckte rakt det motsatta. Morfar var inte förtjust i att hans barnbarn slängde trånande blickar efter denne kille som garanterat inte hade rent mjöl i påsen. Så gräsmattan fick agera förkläde. Så här efteråt kan jag väl tacka morfar, men då, hade jag nog hellre rullat på gräsmattan än klippt den det var då ett som var säkert.

Varmt, det är så varmt. Jag måste börja sova på vinden igen. Hör sommaren till.

När daggen har torkat så startar BM:en ute på gården, farfars stolthet. I princip utan bromsar, ratten av bakelit, avnött av alla grova händer som kört den och inte alls så där len som när den var ny. Farsan bär iväg för att vända hö. Förväntan i luften, snart kommer alla. Morfar, mormor, morbror och kusin. Vi ska köra hö. Går ut på trappen och värmen slår emot mig trots att det är förmiddag. Bara fötter på stentrappen, ännu sval. På eftermiddagen kommer man att bränna sig om man sitter barfota.

Det har inte regnat på länge, men inte utan att det luktar åska. Det är ju mitten på juli och snart kommer väl det att dundra runt om oss. Bilen svänger in och morfar stiger ur bilen och har på sig sina karaktäristiska blåa snickarbyxor. Farsan som springer upp och kikar till höfördelaren så den är inställd på rätt rutt uppe på lon. Vi andra sitter och väntar på slavdrivaren som snart kommer med en överfull vagn med hö.

Nu kommer han och vi suckar högljut över hur mycket han kan fylla vagnen. Han backar till och vi samlas som flugor runt en sockerbit ivriga att sätta våra högafflar i det solvarma stickiga höet. Matarbanden är igång och vagnen spyr ur allt hö framför våra fötter. Hökanonen startas och sen börjar matandet in i den sugande käften som aldrig blir mätt på hö.
Farsan tar på sig mina gamla avlagda skidglasögon och beger sig upp för trappen in i infernot av utsprutande hö, han drar i kring höet så det hamnar där han vill ha det. Även om höfördelaren sprider ut det så är han inte riktigt nöjd. Vi andra står där och matar det blåa odjuret som bara skriker efter mer. Vagnen är tom och morfar drar iväg igen och vi kämpar för att bli klar innan han hinner komma med nästa lass. Vi vill sätta oss och vila innan nästa duvning. Och vi kommer att köra samma ramsa när han kommer igen, "hur mycket kan gubben trycka in i vagnen."

Sen när det äntligen är fika så ser vi ut som svettiga bonläppar hela bunten med hösalla i skorna. Hur man kan dricka hett kokkaffe fast att det är 25 grader varmt ute vet jag inte men det går och det är gott.

Sen när eftermiddagen går mot kväller och vi snart har tryckt in vår sista hötapp för dagen, kommer vi att åka och bada. Kvällsdopp med svettiga kroppar är det mest underbara som finns. Att låta vattnet svälja en hel och låta värmen som legat som en dimma runt om en hela dagen bara tryckas undan.

Sval och nybadad vänder vi hemmåt och när mina bara fötter springer upp för stenbron är den ännu ljummen, jag bäddar uppe på vinden. Runt om kring mig ligger drivor med serietidningar, allt från Kalle Anka till Larson och Knasen.

En dag som en bonnjänta på landet till ända. Snart börjar en ny.


Helena 2012-03-31