det har varit ett tufft år
utan dig,
försökt att känna,
lämna,
men du sitter
fortfarande kvar.

och jag undrar,
när jag någonsin ska
gå vidare och
lämna dig som en trasig epok
i mitt liv.

för den finns fortfarande där
känslan jag får
så fort dina rådjursögon
klär av mig.

och ilskan över att jag
fortfarande trampar på
samma ställe
efter några ynka svar
som aldrig skulle ändra
någonting ändå.
men det blev bara så,
sa du och älskade någon ny.
medan jag bryter samman
då och då.

och jag tänker på hur hon
är mot dig,
om hon älskar varje litet
födelsemärke på din rygg,
min stjärnhimmel,
om hon tänker varje kväll
på hur mycket hon älskar dig
att det blir hål inombords.

om jag fick älska dig igen,
skulle jag aldrig be dig gå,
jag skulle aldrig ångra något
för det var vad jag ville just då.

och även om det gått ett år
är du fortfarande mitt blödande sår.

och förlåt.