Nordan vrålade och ven över havet. Måsarna skrek och den lilla ekan guppade farligt i sjögången. Flickan i ekan kämpade med att hålla den på rätt köl medan saltvattnet vräkte över hennes ansikte. Hon stretade medan hon höll sikte på ön några hundra meter bort.

I stormen, i skydd bakom de karga klipporna såg den gamla kvinnan båten som guppade ute på havet. Hennes gråa hår letade sig fram under den svarta huvudduken och smetade sig fast vid saliven från mungiporna. Runt kvinnan spred sig en stank av gammal smutsig kropp med vinden ut över havet. Det luktade förmultnat och ruttet.

Djävulskvinnan väntade utan brådska. Det skulle inte dröja länge tills flickan i båten nådde ön där hennes öde snart skulle beseglas av slumpen. Djävulsön, varifrån man aldrig slapp levande bort. Där levde man tills man slutade sina dagar, eller levde man i evighet här? Den gamla kvinnan visste inte längre, det var länge sedan hon blivit ett med ön, hon djävulskvinnan.

Flickan i ekan närmade sig, mirakulöst nog hade inte havet redan svalt ner henne och ekan i sitt djupa gap. Leva eller dö, eller leva i evighet på djävulsön där alla gränser suddades ut.

Ön kom allt närmare och de vrålande vågorna skummade vita. Ön såg enorm ut så här på närmare håll. Kala karga klippor, och enstaka utarmade träd som såg livlösa ut. Den smutsiga sanden nere vid vattenbrynet yrde runt i stormen. En svart djävulsfigur skymtade bakom klipporna. En gammal hondjävul som kom henne sakta till mötes ner mot stranden.

Stormen vrålade öronbedövande och sjögången steg. Ekan lyftes upp och en vit ullig sak nuddade vid flickans sida. Den gjorde en stor och svepande rörelse och flickan kastades omilt ner i havet.

Innan havet svalde flickan hann hon se att den liknade en vinge. En änglavinge.