Sviterna lever kvar
likt svarta moln på himlen.
Tårar fyller ögonvrån,
då minnen öppnas likt
en orkan.

Tro mig, ingen vill
uppleva det många fått,
bara lämnas iväg mot
sitt öde, få växa upp
fort som fan, bara för
att slippa dö!

Ingen kärlek, de som
vill skapa, trampas ner,
famlar sig upp, kampen
tar aldrig slut.

Små taniga barn
utan fristad, utan
ett hem där kärlek
kan gro.
Bara pengar och makt,
bara terror och utsatthet
mot barnens vilja.

Många år var det lätt att
äta upp tryggheten hos
de som staten tog hand om,
de som skulle skyddas
blev måltavlor av tyranner
och pedofiler vid
statens barn- och fosterhem.

Tiden går, minnena består,
åren tär, skär sönder själens
rum, formar tomma liv, utan
tillgång att finna trygghet.

De som lyckats, har köpt sin
frihet, men innerst inne gråter
de då stunder faller på.
De som inte lyckats, grämer
sig, fångar upp tankar och inser
den smärtsamma sanningen.
Ingen ville ha mig, pengarna
gav dem frihet.

Tomhet, ensamhet,
stora murar skapar sköldar
då svek inte kan nå dem.
Ord kan sällan torka den
flod av tårar, förståelse ges sällan
då orden tar slut.

Orken vill inte, bara att kämpa
mot demonerna tar så mycket kraft
att inget får plats, om djävulen
får ta hjärtat i besittning.

Upprättelsens pris kan vara för
stort, då tankarna kretsar kring
stulen barndom, som aldrig kommer åter.

Hur mycket människor än
uppskattar, kan aldrig hjärtat
ta emot, vilka lovsånger det än
sjungs, lämnas alltid en uns oro,
tillit är sen barnsben bortblåst
och relationer omöjliga att klara, då
sviterna sitter så djupt i hjärtat.

En gång övergiven, alltid
övergiven.
De som inte gått i samma skor
kan aldrig förstå otryggheten som
aldrig kommer att finnas,
de kan aldrig förstå varför minnena
präglar alla inblandade.

Behovet växer att få upprättelse, då
livet rasat allt för många gånger.
Sorgen att ha mist det man trodde fanns,
förlorat generationer så man aldrig
får uppleva det andra pratar om.

Längtan efter familj, kan ge naiva försök
att skapa, utan att veta hur.
Barn sätts till världen, får bära sviterna efter
såren, ta vid där förra generationen inte
avslutade och försöka skapa något nytt.

Ur askan i elden formas den glöd som
ger kraft att orka stanna kvar, den energi
drömmar kan ge.
I mångas ögon faller respekt, då insikt om
hårda ord skapar utanförskap.
Ger otrygghet som alltid annars, tillvaron
fallerar då insikten inte vill infinna sig
i människors hjärtan.

Stulen barndom ger stulet liv.
Tiden kan inte läka såren,
tyvärr tvingas allt för många
leva i clownmasken.
De som tycks kommit vidare
sitter på sin kammare ensamma utan
tröst, låter tårar falla, för att sen
visa styrka och mod.