Då jag tänker tillbaka på de
som gick i min klass och hamnade i
familjehem berättade hur de hade det.
Tårar kommer och förtvivlat
skakar min kropp, då mitt minne
säger mig de fick träffa sina familjer,
de grundstenar som gav dem dna.
Är glad då jag ser hur familjer
skapar dynamik, trygghet som följer
barnen livet ut.
Minns än idag längtan efter min
biologiska mamma.
Skrev dagbok.
Ville skapa minnen.
Visste inget kunde stoppa de
tysta orden.
"Mamma, hör av dig innan det är försent."
Varje kväll samma ord, samma önskan
samma tankar.
Ensam
skölden upp till himlen
aldrig gråta inför någon
gör jag det kommer skammen.
Vill aldrig visa svaghet
hellre svälja än säga
hellre gå iväg än att vara trubbel
Galna utbrott
ångest
blandas upp med skratt
Förr skrattade jag alltid
aldrig grät.
Vill förstå varför alla ville mig så illa.
Får inget svar.
Vill veta varför samhället straffat
oss syskon så hårt.
Psykakut två ggr
psykologer till förbannelse
Ingen lösning
Är detta vad livet ska gå ut på?
Fick veta 30% av de som överges tar sitt liv, orkar ej.
Bearbeta....
Upprättelse...
Tro på framtiden...
Hatar att höra jag är stark
Om jag ej gått igenom helvetet
haft normal familj hade jag då varit normal?
Inte många förstår
nästan ingen orkar lyssna
varför är detta så intressant att läsa?
hatar processer
avskyr att gråta
gör ont
vill inte falla ner i hålet
Andra förstör grunden
nu förväntas jag glömma och gå vidare
GÅR INTE!!!
Hatar då vissa säger att jag kommer finna kärlek.
Nja vet ej....
Förväntar mig alltid bli sårad
förväntar mig ingen kan älska mig
eller jag kan älska någon.
Vågar inte släppa in någon
maler som en kvarn
stressad
ångest
ilska
sorg
sorg
sorg
Är det onaturligt?
Att säga man kan förstå utan att ha upplevt är
inte rätt.
Känslig hörsel
känner in allt
Min historia är min och ingen får sätta sig på den!
Kanske bättre att hålla käft och aldrig
visa, säga eller bry sig.
Då blir alla nöjda och slipper bry sig!