En kärlekshistoria börjar med att två människor förlåter varandra. Därefter dyker de upp i varandras tankar, mer och mer frekvent, de undviker varandra, och pratar av sig med sina vänner om den andres sämre egenskaper. Det händer också att någon av dem hämnas på en oförrätt den andre eventuellt kommer att göra sig skyldig till senare, kanske genom att skicka ordet idiot skrivet på en tårta.

Efter ett tag börjar bägge känna sorg, ibland med tårar, ibland hysteriska skratt. Det är då de bestämmer sig för att träffas.

Det första samtalet handlar i regel om problem som ska komma att uppstå senare i relationen. Den som känner sig stark kan välja att ta på sig skulden för dessa, för att lätta bördan för den andre, ofta med frasen ”det är inte dig det är fel på”.

Nu påbörjas det egentliga förhållandet, som blir alltmer nyfiket, levande, beröringstätt, tills sexlivet kulminerar i nervösa frågor. Passionen ökar för varje dag som går, men de två känner varandra allt sämre. Sexlivets alltmer trevande karaktär, i kombination med att paret blir sämre på att läsa av varandras signaler, är det som gör att förhållandet så småningom brister.
Då klär de sig snyggt, inte för formellt, och möts på en romantisk plats, där de kan ha ett otvunget samtal och presentera sina bästa sidor för varandra. Roliga anekdoter från det kommande livet som singel är vanliga inslag.

När de sedan skiljs åt är det med förhoppningar och en ansenlig fjärilsflock i magen, vart ska man nu ta vägen? Det vet ingen, men nästa gång paret ses bara hälsar de och skrattar, som om deras ögon säger: ”det är inte jag som är miraklet, det är bara luften mellan oss”.

Efter ett antal mer eller mindre slumpmässiga möten är kärleken helt utplånad ur minnet.

Man har tappat en viktig erfarenhet,
och kan bara önska –
att man visste nu, vad man visste då.