Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag skriver aldrig längre, bara när ingen ser. Så här får ni det som ingen någonsin ser. Raderar det antagligen i morgon, men ändå. Varsågod.


2 år.

Du satt på trappan i soluppgången,
ögonfransarna med tårar var som spindelväv fylld med dagg.
Du sa att du inte ville visa mig hur svag.
Vi är hon och han, men mest är vi ett vi.
En symbios, två individer som inte kan andas utan varandra.

Du sa att du inte ville visa mig hur svag du är,
men det är dina svagheter som attraherar mig, lika mycket som dina styrkor.
Om någon kryper in under din hud, då ser man hur vacker du är.
Inte hård, inte arg.
Mjuk, lätt rörd, kärleksfull, rädd.
Vi bär alltid våra barndomsspöken inom oss,
men du bär dom utanpå.
Precis som jag.


Du vill inte visa dig svag, men hur svag du än kommer vara,
så kommer du inte vara svagare än mig.
Mina ögonfransar skapar inte spindelväv,
de skapar klumpar, små högar längst kanten.
Du är aldrig svagare än mig.
Soluppgången lyser än.

Spindelväven fylld med dagg blinkar du bort, och dina blå ögon är som laser i mitt hjärta.

Du har alltid sett rakt igenom mig.




Fri vers av KajsaBjörk
Läst 231 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-05-24 01:12



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

KajsaBjörk
KajsaBjörk