Det står inskrivet i stoftet. Dammet som lagras är tusen år av tid. Ljudet kastar sig mot väggarna i ett hopplöst försök att omsluta sig självt. Sinad märg sinat blod. Torrheten, knastret. Flugor som vilsnat och yrat av sin hunger ligger nu iutspridda på graniten..En skepnad långt in i tunneln håller ett knyte i famnen. Det enda jag kan se är hans svepning och de dansande skuggorna av vaxljusen. Han är en lång och reslig figur utan särskilda drag. Ljudet flyter längs med de skrovliga ytorna. Sköljer mig i fruktan. Strömmen är jämn och hans röst vass.
Han uttalar någonting till byltet och lyfter det långsamt till det rundade valvet.
Långsamt vecklar han upp byltet inslaget i gammal solkig sammet, jag gråter som alla änglar i hela världen har dött. Som om jag förlorat allt. Kanske finns det alltså ingen gud, han har trots allt lämnat mig ensam döende i en katakomb., jag ser mig själv rinna ut på marken. Jag ser mig själv i en liten hög av skelett. Jag knäpper mina fingrar och går ner på knä, jag gråter ut världen. Jag håller på att bli ett helgon tänker jag. Jag når nya nivåer av lidande jag inte visste fanns. Detta är den typen av lidande som orkandrabbade och skeppsbrutna känner. Ingenting kommer emellan henne och hennes lidande. Inte den lena huden , inte det väldoftande håret. Upplösning. Jag kallar in alla änglar. Plötsligt dyker en figur upp bredvid mig. Jag är så vilse att jag inte förstår att han är en ängel. . Han har ett sargat ansikte.
Jag uttalar mellan hulkningarna att jag förlorar allt, att jag förlorar mina nerver till satan. Att allting började med en liten spricka i mitt porslinsansikte för att sedan bli ett större och större och tyngre och tyngre och djupare och djupare svart hål.

Detta är ingen katakomb utan ett spökhotell. Jag har miljarder rum att genomsöka. Jag kommer att behöva göra tidsresor flera tusen år tillbaka i tiden. Han vrider upp sin klocka igen. Jag kommer nu att öppna den första dörren för dig. Jag kommer nu att visa dig hur du börjar.


Jag ser inte skeletten för allt mörker. Han talar det språk jag kunnat sen barnsben. Jag sprang på ängar med händer fulla av socker och ägg. Tårarna kommer inte.Väggarna i mina tårkanaler är spruckna. Köttet flisigt därinne.Jag har vandrat så länge att jag inte behöver knyta nävarna längre.Jag ser en spegel. Jag ser för min inre syn hans öga på toppen av ett högt torn.
Jag för upp min hand och stryker den längs min hals. Mina muskler har inte förtvinat helt och det tackar jag guds nåd för. Jag blundar och känner min puls i bäckenet, armarna huvudet. Ingenting har börjat brinna, ingenting har släckts ut.