Idas sjunde dikt
i början av atlanten
besvarar många frågor sig själva
för sjömän som vänt segel efter vind
sagt adjö och och kysst hennes kind
på en perrong
och dina läppar svarar som en dans
något jag aldrig glömde i en stad
där jag har dragit tango efter vals
där jag lyssnat till musik
allt för många gånger
på ett språk jag inte talar
men funnit dig i alla sånger
jag har pratat om dig
som någon jag kände en vår
jag har sagt en gång i tiden
när jag menat igår
jag har sparat klangen
av skålen från ditt namn
jag vill veta om du drunknat
eller för längesedan gått iland
jag har sett för många vågor
för att simma i lugna vatten
ställt för många frågor
för att ligga sömnlös om natten
för i slutet av atlanten
ligger många drömmar kvar
för sjömän som aldrig kastat ankar
bland hennes djupa tankar
men där är jag din västanvind,
om jag får?