Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag var sex år när jag för första gången förstod att världen inte är vit





Mamma låg hopkrupen i en fåtölj, jag i en annan mitt emot och Jakob, som var minst av oss alla, låg ensam i den stora soffan iklädd sin blåvita hundpyjamas, med en filt över sig och en mugg med popcorn som aldrig verkade ta slut då han var lite för inne i TV:n för att kunna koncentrera sig på att tugga. Själv hade jag på mig ett rosa barbienattlinne som jag fått av mormor i julklapp, och mina popcorn var på väg att ta slut så jag försökte äta dem extra långsamt för att inte få slut före min bror. Allting var och är en tävling.

Jag var sex då. Min bror var fyra.



Bolibompa var slut för längesen och jag vet inte hur det kom sig men vi hade i alla fall fått stanna uppe lite längre just den här kvällen. Antagligen var det för att mamma var ledig dagen därpå och Jakob därför inte behövde gå på dagis. Vi njöt av varje sekund, ögonlocken kändes inte ett dugg tunga och det faktum att programmen var på engelska gjorde oss ingenting. Det var mysigt och samtidigt nästan lite spännande att vara uppe så sent och se på TV med mamma. Pappa stod i köket och diskade men ställde sig då och då i dörröppningen för att se vad vi tittade på, drog något dåligt pappaskämt och skrattade åt sig själv medan mamma bara suckade, och jag men ååh:ade fast log i smyg.


Jag hade då ingen aning om vad det var vi tittade på, men nu i efterhand skulle jag gissa att det var Brottskod: Försvunnen eller någon annan liknande TV-serie. Jag minns i alla fall att det var spännande trots att jag inte förstod vad de sa, även om mamma läste högt lite då och då. Mamma ville egentligen inte att vi skulle se det då det var ett "program för vuxna", men jag och min bror lyckades tjata oss till att i alla fall få se början och satt sedan fängslade med blickarna på skärmen.
En liten pojke, runt sex år, är på väg hem från skolan när en vit skåpbil stannar bredvid honom. En man kliver ut och inom någon minut är pojken inne i skåpbilen, som han frivilligt kliver in i. Vad som sagts har min bror och jag ingen koll på.
Min bror håller andan en liten stund och hans oskyldiga dagisbarnspanna fick några små bekymrade veck, innan han tar sig mod till och säger "mamma, skulle den där mannen göra något fult med pojken?". Jag, som fortfarande kämpade med att vinna den tysta popcornkampen, blir plötsligt rasande arg och fräser "men herregud Jakob, han är ju vuxen! Vuxna gör inte sånt!".
Eller hur? tillade jag sedan och min bror och jag vänder blickarna mot vår mor, båda i hopp om att få höra att den andre har fel. Hon tittar bedrövat på oss båda. Hennes panna har till skillnad från min brors stora veck och jag kan än idag se framför mig hur det sved i hennes blick, som hon sedan vänder mot mig. Hur förklarar man för ett barn att deras största trygghet i livet också är deras största fiende, och att man aldrig riktigt vet vem som är vad innan det är för sent?
Nej, älskade Emma, Jakob har faktiskt rätt....
Jag kom ihåg att jag hela jag satt som ett enda stort frågetecken.



Den kvällen fick jag på riktigt lära mig att man inte kunde lita på någon.
Världen är inte vit, och den svarta verkligheten satte ett djupt spår i min då så oskyldiga själ. Det tog många, många nätter innan pojken i den vita skåpbilen och vad som kunde ha hänt honom - även om mina då hemskaste tankar inte ens var i närheten av den svarta verkligheten - byttes ut mot något annat.


Minns att det värsta som kunde hända i min värld just då var att den lilla pojken aldrig mer fick träffa sin familj, och jag grät mig tyst till sömns av medlidande.






Fri vers (Fri form) av dagbokspoesi
Läst 353 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2012-05-29 11:21



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Denna text berör ett så väldigt viktigt ämne samtidigt som den fångar och upprätthåller läsarens intresse från första bokstav till sista punkt. Mycket gripande skrivit, och riktigt bra text. Ur flera synvinklar.
2012-11-11

  Fru Intighet
Åh, så fruktansvärt vackert.
Gåshud om och om igen.
Tack.
2012-05-29

    lenakarin
Bra skrivet med detaljerna och din oskyldiga tanke som kontrast..
Bra!
2012-05-29
  > Nästa text
< Föregående

dagbokspoesi
dagbokspoesi